Helsingborgs-Posten – 19 mars 1860, sida 2

dast velat försäkra sig om tillträde till samiljen. Då han såg den åsvervigl, Ninette hade öfver hela sin omgifning, hade han önskat att vinna henne, han hade derfore visat henne all möjlig uppmärksamhet och begagnat den större frihet, hennes karakter medgaf, till att tala med henne om sin stallning och sina framtidsplaner. Han hade väl aldrig nämnt Rianne under dessa samtal, men han hade taget för gifvet, att Ninetle ändå hade förstått honom, och hennes vänlighet emot honom hade varit honom till stor tröst. Först sedan han nu ankommit till Paris, hade det vid ett särskildt tillfalle sorekommit honom, att Ninette måtte hafva missförstått honom och trott, att hans känslor gällde henne, att hon måhända besvarade dem. och att hon da icke skulle leka gömma dermed. Detta tvifvel hade satt honom i stor forlagenhet. Han visste, att han hade ingenting att förebrå sig, utom måhända alllformycken tillbakadragsamhet och halft sortroende till den, han ville hafva till stöd för sin kårlek — var hans fruktan grundad, skulle han vara mycket olycklig. För Ninette hyste han den största högaktning. Rianne tillbad han; men han befarade att hon hyste ovilja emot honom. För denna farhäga kände jag lugna honom, men då jag ingen rattighet hade att ansortro honom, huru vidt Riannes känslor för honom sträckte sig, alnöjde jag mig alt säga, det jag antog, alt hon trodde, att han älskade Ninette, hvilket ju var fullkomligt sannt. Den stackars Henri, han slog sig for pannan vid denna underrättelse och förklarade sig för den olyckligaste af alla menniskor. Och hans ställning till grefvens hela familj var sannerligen icke afundsvärd. han blef från denna dag mera tyst och tillbakadragen, Ninette kände sig derigenom uppfordrad till att stödja honom och visa honom en välvilja och förtrolighet. hvars karakter mer och mer uppenbarade, huru mycket hon hade missförstått hans känslor. Rianne drog sig tillbaka på sin kammare, så mycket hon kunde, och visade sig endast sällan i hvardagsrummet. Vära förr så tresliga aflnar voro nu trista och förstämda. En afton satt Rianne i skymningen nere hos mig. Vi hade just talat om dessa förvecklade förhållanden, jag hade rent ut sagt henne, att Henri tillbad henne, och endast väntade på ett tillfälle att kasta sig för hennes fötter och bryta den olyckliga tystnad, som gisvit hela hennes familj anledning till att missforstå hans känslor, hvilka endast voro helgade åt henne, och icke åt Ninette. Den unga flickan blef outsägligt glad, men hon vågade icke riktigt tro på mina försäkringar, hon hade ju så nyligen varit öfvertygad om, att Henri älskade hennes syster — och ju mera hon sankte derpå desto mer blef det henne klart, att Ninette icke skulle kunna bära -en sådan smälek dertill var hon för stolt, hon skulle bli gränslöst olycklig... och detta skulle hon bli för hennes skull, så dyrt skulle hennes lycka köpas! Nej, det skulle Rianne icke kunna bära. Vi gräto begge. Dörren gick upp, och hr de Sabran, som trodde sig träffa mig ensam, stod på troskeln. Då han såg oss begge i tårar och omfamnande hvarandra, ville han först draga sig tillbaka, men han öppnade åter dörren, och i nästa ögonblick låg han för Riannes söller. Och från hans hjerta flödade en kärleksförklaring, så varm, så öfvertygande, så