genomläsande. Jag tog en afskrisft deraf och gömde densamma; den lyder sålunda: Förr än hundrade år gått till anda, skall Frankrikes och Europas stallning hafva mycket förändrat sig. Man skali i alla länder hålla en stor härsmagt, utan att föra krig. Europas verklige beherrskare skall vara densamme, som bjuder öfver Ryssland, Polen och svarta hafvet. Alla öfriga furstar skola komma alt foga sig efter hans politik. England skall skilja sig mer och mer från kontinenten, såsom Japan från China, och rycka hela den öfriga verldens handel till sig. Despotismen skall herrska öfverallt, men under frihetens sken, det vill säga en omärklig despotism och utan grymhet, utan att utgjuta en droppa blod, en despotism af chikan, som skall grunda sig på regeringarnas lagvrangning, list och illsundighel, och som endast går ut på undersalarnes sormogenhet. Lyckliga skola embetsmännen då vara, de verklige mandarinerna. Då skola chemi och fysik blifva modvetenskaperna. Om de lärda språken och den strangare litteraturen skall ej längre vara fråga. Olver hufvud taget skall man med tillhjelp af de sanna larorna deducera de falska, som endast röra sig inom ihåliga fraser. Man skall uppfinna nya lagar och åter upphäfva dem, och sa länge diskutera, tills man ost den varsta chikan ur de renaste källor. Man skall då vara pedantisk efter en nyare forfattare, liksom man förut var det efter Aristoteles. Också skall man komma att upplefva den tid, då åkerbruket skall vara så sorbättradt hos alla nationer, att hvarje stat skall antaga, alt den städse kan producera mer än tillräckligt for eget behof; det deraf följande frigilvandet af utförseln skall medföra tusenfaldigt ondt; iy när omsidor enhvar vill gifva och ingen vill taga emot. så följer slutligen deraf, att ingen mera gifver och ingen mera tager emot. Men det skall bifva besynnerligt att upplefva den tiden.? Professorn lade handen på den gamla spådomen, och sag allvarsam ui. Vi andra smålogo alla, det förekom oss dock att vara alltför orimligt. Mirabean tog boken och bladdrade tankspridd deri, liksom satt han i djupa tankar öfver hvad han hört. Omsidor stannade han vid madame dkpinays själlulla porträtt, hvilket prydde boken, och nu ulbredde han sig ofver henne och hennes lefnad med en liflighet, som isynnerhet intresserade oss fruntimmer, hvilka voro idel ora. Mirabean var en ovanligt god berattare. Då han sent på aftonen gick bort och tog afsked af mig, sade han: Åadame, ett par ord, entre nous. De två unga personerna alska hvarann, je miy connais, jag år nu YISS på min sak. Var deras kärleks skyddsande, de kunna behöfva det, och de sorljena det begge. Lofva mig, att ni vill taga dem under ert beskydd, och kan jag vara dem till något gagn, sa befall öfver mig o be — bi n g a dti — Jag blef ganska förvirrad och svarade, att man icke hade hedrat mig med något fortroende, som kunde berättiga mig alt ofvertaga den roll, arelven ville tilldela mig, jag togs ock för gifvet, alt Mademoiselle Ninette skulle undanbedja sig hvarje inblandning i hennes förhållanden. Nirabean betraktade mig förvånad, derpa smålog han och sade: Skall da ert kön alltid gå omvagar? Mademoiselle Ninette .... hvem tatalar om mademaoiselle Ninelte, denna Jeanne dre från Bretagne, som vill uppoffra sin älskare för sin lidelsefullhet och sin missförstådda patriotism? Rianne, om den ålskliga förträfflige hr de Sabran. Nej. jag talar om Rianne och den Uvarför vill ni förställa er? Det är icke vackert! Men lika mycket, vi två förstå hvarann likval, och vi skola vara allierade.? Rianne, mademoiselle Rianne, upprepade jag förvirrad. Mirabean smålog, och i detta ögonblick var hav till och med vacker, han kysste min hand — och oick. De andra brydde mig för mitt hemliga samtal med Mirabean. jag visste ej, hvad jag sknile svara derpå. skulle han hafva rätt, skulle Rianne verhiigen alska Hr de Sabran, och han henne — huru var då forhallandet till Ninette 2 Hade jag varit sa blind? Och denne man, som endast lefde i och for politik, samt i och för sSina egna lidelsefulla kärleksforhallanden, hade han så hastigt upptäckt, hvad jad varit blind för i flere månader, och det hade han sett just i afton, da hans själ efter utseendet varit så sysselsalt, då samtal t om så allvarsamma foremål blifvit sordt så lillizt. afven å hans sida? Jag blef anaslig till mods för denne mans omfattande och genomträngande uppmärksamhetl. Den natten fick jag nastan ingen sömn i mina ogon, jag hade for mycket alt tanka ba. Och efter hand föll miz många småomständigheter in, på hvilka jag hitills ej gifvit akt, men hvilka bantydde pa. att Mirabean kunde hafva rått, och att Rianne älskade IIr de Sabran, men han — visst ålskade han Ninette, och hon honom. Stackars Rianne! Ett samtal med a2refven styrkte mig än mera häri. Han hade fattat förtroende för mig och talade en dag öppenhjertigt med — — Vbh;—s — ss r. LL DD TT 2—— m-— i mm