Helsingborgs-Posten – 12 mars 1860, sida 2

igkomster lutionen. fr. nr 30.) ungen, var 2 kom till llan hosvet såg honom vänlig som in redan då s på gallenågot annat det. Alla voro fulla odo i rader; na med de uti Invalig, det var , de fleste og, det såg r till åskådhörde med :uru de vrangen blifvit tionära lad af rörelse. innelag, och nade ärligt. n af rörelse les till hosanllig treå sin hatt, erpå utsarari han förman, franser ell friil folk?, och detta srejdebetyg blef högtidligt underskrifvet. Stackars konung! Allt detta hindrade likväl icke, att samma folk. snart begagnade sin frihet till att hugga hufvudet af den honetta mannen, som var dess fader och konung. Men då tänkte man ännu endast på att få lavinen till att rulla, ingen tänkte på, hur omöjligt det är att sedan hejda den, eller hvad den skulle krossa, när den ändtligen föll. Man talar så mycket om det beråttigade i revolutioner, de skola, säger man, vara ell losligt medel att bringa de ideer fram, som skola lyckliggöra menniskoslägtet, och som icke på annal sätt kunna komma fram. Den som upplesvat en revolutions fasor, kan icke få i sill hufvud, att laglöshet skall vara ett lofligt medel. Vald är helt visst ett daligt argument, det goda befrämjas näppeligen på detta sätt. Ideer skola segra genom skäl, genom Ööfvertygelsens magt; att slå hufvudet af sina motståndare år mera kannibaliskt, än det är öfve tygande, vare sig för de halshuggna eller för andra. Man prisar också ofta fransmännen för att vara så langt framom andra nationer, emedan de upptaga alla nya iceer och pröfva dem i en beständigt fortsatt revolutionsseber. Jag har lefvat så länge bland fransoser, att jag håller af dem, Men icke af deta skäl. De äro onekligen såsom oron i uret, och hon kan väl vara nodvandig för att hålla verket lefvande, men hon står dock icke öfver den drifvande sjedern eller de arbetande hjulen, ty utan dessa blifver dock oron blott en fjeskande odåga. Denna oro är näppeligen till lycka för det franska folket, och den ställer detsamma visserligen icke öfver andra nationer. Sådana yttranden bestredos alltid af mig, som beundrade Frankrike och svärmade for de ädla tankar, som stodo skrifna på omstortningens fanor. Huru sköna, huru herrliga voro de icke! Min tant menade, alt vackra fraser kunde man höra nog utaf, men det var merandels intet annat än lockmat, och utgången visade blott alltför ofta, att de revolutionära handlat tvertemot sina egna ord, så snart de bara kommo till magten. Det kunde väl icke vara annorlunda, ty de menskliga lidelserna aro alltid och öfverallt desamma. Då vi likväl i alla fall icke kunde bli ense, afstodo vi efter hand från att disputera. Jag sjöng ej heller mera marseljasen, som då återigen var bragt i moden. En gång foll talet på bastiljen. Jag hade länge nog stasjat mig, nu kunde jag ej låta bli all glädja mig öfver, att folket på denna minnesvärda dag eröfrat sina lagliga rättigheter och krossat tyranniets bålverk, då dess tappra söner vunno en herrlig seger öfver den missbrukade agten, och jemnade detta stolta, dystra sangelse med jorden. Min tant smålog litet åt denna tirad, hvilken, för att tala ärligt, jag väl också tror mig hafva lånat från en tidningsartikel. Och nu beråttade hon som följer. pet var i Juli 1789, som denna stolta seger blef vunnen. Då vi hörde, att folk stormade löst mot bastiljen, drog man på axlarna åt en sådan galenskap, det var detsamma som att ranna pannan mot en mur. Men det finns ingenting så galet, att det ju icke ändå kan ske. Den sege kommendanten och de stackars invaliderna, som utgjorde besättningen, försvarade icke fortet utan öppnade bastiljens portar för folket, som hade lofvat att skona dem, mena som det oaktadt jorden. mördade dem i berusadt raseri. Jag har sjelf sett dessa så kallade segerherrar, hvilka sköto ogement tappert på de tjocka stenmurarna, som icke försvarade sig, och hvilka vrålad ännu hogre, än gevärsskotten knallade, jag har sett dem blixtfulla åka omkring på gatorna i fiakrer med utskummet af qvinnor, och blifva applåderade af de ängsliga innevänarne. Redan då började dräggen hafva sig upp till ytan. Ledarne begagnade den blinda sanatiserade massan, som sedan växte dem sjelfva öfver hufvudet, och slutade med att kapa hufvudet af dem. Det hade blifvit en mod-sak att gå till bastiljen och se på forstörelsen. Min man och jag gingo också dit, åtskilliga dagar efter stormen; man höll då på att bryta ned de omåttligt tjocka murarna, och det går ju långt raskare att rifva ned, än att bygga upp. Det var också på moden att taga del i odeliggelseverket, jag har sett välklädda damer, val i alla fall af ett tvetydigt slag, och borgare och petitmätrar, och lorsattare och skådespelare, ja till och med några herrar af hofvet tränga sig fram, krypa upp på slällniagarna och lägga hand på en enskild slen, for alt hafva lemnat sitt bidrag till denna stora sak, så att de dock kunde säga, att de varit med om att jemna bastiljen med Der var ett larm och ett skrålande, och ett ramlande af nedbrutna stenar, och ett kalkdam att insvepa det hela uti, som icke var möjligt att uthärda. I all sin förfärlighet var der likvisst någonting komiskt vid dessa scener, och otroligt mycken osanning och affektation var blandad med råheten och vildheten. Några af de stackars invalidernas hattar och blodiga unisormspersedlar lågo ännu qvar, der man hade masa