Helsingborgs-Posten – 5 mars 1860, sida 2

forsyn alt om betydde te vi inte få an dock en en uppriktig Han skynumbärligaste Elsous olåin. -åfvo sig de söka Martha. ga personer afventyr, för aril utsalla, Elsons ifver, ständigheter ide Francis? in uppehäll. Californien af stor vigt, ut vara föroch proviant nu antingen molalighet ej som till resan mmen åstad, f detta urakta. ig af vigten ilja vi blott svikar, som lilla karadagar, och till. att sortgenom den rodde Elson, att hvar och en var lika ifrig att skynda på, som han sjelf, och den lilla escorten befaun sig ganska illa deraf. Istället för att komma den afskickade expeditionen närmare, så aflägsnade man sig alltmer och mer derifrån. De försakelser, obehag och faror, som man hade att utstå, räknade Elson för ingenting, och midt i de allvarsammaste äfventyr oroades han af ingenting annat än tanken på det uppehall, som genom detsamma sororsakades dem. Deremot lefde herr Hosmer i et tillstånd af ständig fortvislan. llans enda sorströelser och enda sysselsättningar under de sa hvilostunder, som förunnades, bestodo deri, att tillaga en välsmaklig soppa på något sint villebråd, som han eller Elsson skjutit under vägen, men hans orolige kamrat gaf honom högst sällan tid att skörda resultatet af sina storartade experimenter i kokkonsten. En dag ibland andra måste den olycklige ilosmer lemna i sticket hufvudet af en bison, af hvilket han väntat sig en utsökt måltid — och gå vidare. Vid ådetta tillfälle hade han nästan föresatt sig ait vänta, men en tår i vånnens Öga, då han beqvämade sig till alt dröja, var nog för att komma IIosmer att alomma sin alsklingsratt. Han utandades en djup suck, spände bältet om lifvet och salle sig raskt i marsch med Elson, Som 1 stum tacksamhet tryckte hans hand. Beskyddad af Gud, hvilken — såsom man säger — vakar öfver de älskande, uppnådde Francis slutligen den lilla armekorps, som utgjorde expeditionen. Han anlände just i det ögonblick, då amerikanarne hade befriat en del af sina landsmän efter en blodig kamp med apacherna. Dessa sistnämnde hade blisvit i grimd slagne, men de hade dock tillsogat sint motstandare grymma förluster. För au icke sor hela verlden uppenbara det motiy som fört honom dit och det intresse, san Martha ingaf honom, så var det ej efter henne, utan efter hennes broder som han rågade den förste person, han mötte. — Jospkulielling? — frågade den officer, till hviln den unge engelsmannen hade vändt sis. Tyvärr, min herre, måste ni skynda er ganska mycket, om ni önskar tala med honon. — Hvad har då händthonom? — frågade Elson orolyut. — Han ir alldeles beläckt af sår. — Han lar alltså kämpat dugtiet?... — 0 ja, det var han som dödade apachernas höfling, och vi kunna gerna säga, att det är lbuom ensam, som vi hafva att tacka för dona dageus ära. Vi förlora i honom vår paste krigare. — Hvar i han?... — Der bata i det der lilla tältet, vid hvars dörr i ser så många personer stå. IIvar och et intresserar sig lisligt för honom, som gjorl os så vigliga tsjenster. Francis slyndade genast till det tält, som man anvisa! honom. Knappt inträdd, såg han Joseph igga på en dålig, alldeles blodbestänkt båd. Martha låg på knä vid hans sida, med boderns hufvud i sitt sköte. Vid anbliken af de båda fremlingarne vävde sig ala personer om, som funnos i tallet. Marna ensam, sorintad af sorg, rörde sig icke. Tots det tillstånd, i hvilket den sårade besan sig, ingekände han genast Elson, och tfötte sagta till sin syster. — Der är herr Elson sade han med låg stämma till nenne. Se upp!..