Helsingborg d. 5 Mars. Stenbocksfesten. Wi meddela i dag yttertigare ett par af de tal som höllos. Dr. SturgersBeder: Staget wid Helsingborg år en af de bhäns delser, som ide blott historien upptecknar på fis na blad, utan äfwen folket bemägtigar sig för att deraf göra dikt och saga; historiens blad är dock hår i och för fig få wackert, att wi icke behöfwa sagan. Det låter fig för öfrigt lått förftå, att traditionen tidigt och med förkärlek tog detta åmne om hand, för att deraf göra nägonting sällsammare, än det i werkligheten war. Redan kontrasten mellan Stenbodstrups per i deras mer ån okonstlade hemlands och hwardagsdrägter, och de fremmande krigswana brussarna, mer och mindre prydligt uniformes rade, ådrog fig naturligen en allmännare uppe märfsamhet, men hwad fom anslog ännu me ra, war att dessa uniformer dock måste gifwa wika för dessa skinnpelsar. Carl den Elftes nationella institution, Jndelningswerket, war ännu då få ny, att den ide hunnit blifwa ör: werallt fult allmänt känd och pröfwad, och man fan begripa, att då ryktet förtalde om dessa bondesfoldater, hwilka den swenske generalen förde ner med fig ifrån Småland, desfa ryttare hängande med fina trädskor på de magra Flip: parna, fienden i första ögonblicket war färdig att mottaga denna hår med hän och spott. Men detta war emellertid ingalunda, få fom man fanske föreställer fig, en fammanraffad skara af samma slag, som t. ex. en spansk guerillatrupp, ej ens som Napoleon den Förstes italienska ars me, ide lösa landswägsriddare och tillfälliga legokneftar, utan fäderneslandets söner, ordnade under en mägtig andes ledning. Det war åtminstone till största delen denna samma bou: dehär, hwilken fedan efter Narva od Helfingborg låtit fina segerrika fanor draga fram genom Finlands skogar och öfwer Tysklands floder, och Europa har lärt fänna hwad den duger till. — Den har spelat en stor och lysande roll i Swerges krigshistoria, den har mähända inom fort utspelat den. Man yrkar, och måhända med skäl, på en med wår nya tids förhållan den mera öfwerensstämmande organifation ut af wårt landsförswar; men huru, i hwad form detta förswar än må i en framtid blifwa ans norlunda ordnadt, skall bondeståndet alltid komma att hafwa den hufwudsakligaste delen deri; wi andra funna wara med, men skola alltid komma att endast utgöra ett bihang, först når landtbefolkningen refer tig i massa för att utr byta yran, lian eller plogen mot murköt och fas non, först då skall fäderneslandet ftå få rustadt, att det med framgång skall kunna wärna om fin sjelfständighet och åra. — Jag ulbringar, Mina Herrar! en skål för Bonden, fom är lans dets färna och landets wärn, för Bonden, fom älskar friden, men ide rådes för striden, för Bonden — Piedborgaren — Zo:daten! Han lefwe!