mers starka sidor, så insåg han likväl denna gången, att han var en öfverflodig person. Han förebar derföre nägra vigtiga göromål och rekommeuderade sig. i Martha hade vid Hosmers inträde velat allägsna sig, men blef af en bedjande blick från Francis öfvertalad att stanna qvar. Utan att deltaga i samtalet hade hon åter salt sig vid pianot och låtsade sig genomse nägra musiknummer. Då Francis nu åter inträdde i kammaren sedan han hade följt Hosmer till trappan, fann han henne badande i tårar. Francis stannade midt i rummet och såg en stund tigande på henne. berpå gick han fram till henne. — Martha! ... sade han med ljuf stämma. i Hon ville svara, men hon kände att tårarne genast skulle afbryta hennes ord, och derföre vände hon bort hufvudet, såsom om hon ingenting hade hört. Francis. soll då på knä bredvid henne och fattade hennes hand — Martha! — begynte han åter. kommer ni ihåg, huru ni den forsta dagen, då ni var här, fattade min hand, liksom jag nu håller eder? Erinrar ni er också hvad ni svarade mig, då jag fästade eder uppmärksamhet på att eder vistelse hos mig skulle blifva misstydd ? Säg, Martha! Kan ni påminna er allt detta ? ... Hon svarade blot genom en jakande böjning på hufvudet. — Ser ni nu, att jag hade rätt ? — Eder tillgifvenhet för mig kommer er nu att gråta. — Jag gråter icke, — hviskade hon och bet sig i läppen för att qvälva sina snyftningar.