Helsingborgs-Posten – 20 februari 1860, sida 2

Så är det möjligt och till och med troligt att hon återbetalar er dem, men det är ändå riskabelt att inlåta sig i dylika affärer. — Det frågar jag härvidlag icke efter ..... tror ni hon då vilt lemna arbete åt min skyddsling? — Ja, det tror jag nog... ni kan ju sjelf accordera med henne.... — Nej, jag såge helst, att jag slapp alt personligen uppträda... Ni vill välicke vara god och bevisa mig den tjenslen, att öfvertaga denna affär. — Jo, gerna! ... Iuru heter er skyddsling? — Martha Dietrich — svarade Elson, som genast begynte meddela köpmannen, hvad han ansåg nödigt för denne att känna. Redan samma afton skref köpmannen till Francis, Alt assaren allaredan var i stånd, och meddelade honom derjemte de ganska fördelaktiga vilkor, som han för Martha hade lyckats utverka derigenom, att han föregaf henne vara sin egen skyddsling. Francis skyndade genast att meddela Martha denna glada underrättelse, och redan den följande morgonen begaf hon sig till madame Millier för att hemta arbete, och blef af henne vänligt mottagen. Från detta nu grep Martha med formligt raseri verket an. Hon var ganska skicklig och arbetade som en myra. Från bittida om morgonen till sent om qvallen såg man henne oupphörligen med arbetet i hand vid fönstret af den lilla kammare, som Francis hade skafsal henne. Tack vare hennes flit lyckades det henne inom ringare ån 3 veckor, att kunna återbetala Elson de pengar, som han förskotterat henne. Han mottog dem, utan alt låta truga sig, och såsom en sak, hvarpå han alltid hade räknal. Nu kände hon sig lattare om hjerlat inför honom och mottog honom alltid vänligare sedan hon var öfvertygad derom, alt Francis ej på annat sätt ville göra sig betald för den tjenst, han visat henne. Ingen kunde bättre än Francis känna och till sitt fulla värde uppskatta hennes små bevis af ömhet och tillgifvenhet. Under det han alltid concentrerade alla sina tankar på Martha, kom han slutligen derhän att kunna läsa i den unga flickans physionomi såsom i en öppen bok. Dag från dag lärde han alltmera värdera de sköna egenskaperna hos detta barn, som trots det ansträngande arbete, åt hvilket hon hängaf sig, syntes likasom lefva upp på nytt. Ofta ville han hindra henne från att alltför häftigt anstränga sina krafter, men hon bad honom så hjertligt, alt han ej skulle störa hennes arbete. — Låt mig åtminstone fortsätta, tills jag kunnat lägga undan litet penningar, ålminstone så mycket, alt jag i händelse af sjukdom kan lefva deraf 4 ä 2 månader, ty ni kan ej tro, huru jag ryser vid blotta tanken å all ännu en gång råka i den olyckliga elägenhet, i hvilken jag var, då ni träffade mig och på ett så ädelmodigt sätt räddade mig derur. — Nåå... har ni inte mig då igen? ... — Åjo, det är visst sannt, men ni kan ju ej för evigt vara hos och vaka öfver mig, och föröfrigt... tillade hon med elt skälmskt leende... skulle det ju kunna hända, att er vänskap för mig ej längre skulle blifva densamma om ni ännu en gång skulle känna er