—— ——————— —hqe;——————— — säga er, alt hon äfven på mig gjort ett ganska behagligt intyck genom sin milda stamma och sitt vackra ansigte, ehuru ni ej lärer kunna neka, alt vi gjorde hennes bekantskap under omståndigheter, som ej bidrogo att väcka mycken sympathi för hennes person. — Huru så? ... — Jo, hon har ju hvarken nämnt ett ord om orsaken till sitt vistande på det stället, der vi träffade henne, eller nagonting angående mordet på hennes följeslagare .. Och säg ni icke också hennes lorlagenhet, då jag uppfordrade henne alt genäst i poliskammaren anmäla det begångna mordet. — Nåå . . . hvad bevisar det? ... Ilvem skulle väl i detta land vilja uppträda såsom vittne eller advokat för henne? Det gick kanske så att hon då sjelf blefve misstänkt ör mordet och oskyldigt straffad. — Sluthgen, fortsatte Hosner, — har den unga flickan varit tre dagar i San Franciso, och kan ej säga, hvar hon under denna tiden har bolt. i . — Ja, men om hon hade velat bedraga oss, så hade hon ju ganska lätt kunnat sagt att hon först i dag var hit anländ. — Såå ... hvad ni tyckes försvara henne. — Och hvad ni tyckes anlalla henne. — Nej visst inte.. jag säger tvertom, alt jag trots alla dessa för henne missgynnande omständigheter håller henne för alt vara en pra och hederlig flicka, men jas kunde duck ej ashälla mig från att.. ö Hau afbrot sig midt i meningen, ty han såg huru missbelåten Elson horde på honom. Derpå tog han assked af sin kamrat, och denne ulandades då en djup suck, ty han kände sig likasom befriad från ett verkligt berg, som under Hosmers skepnad hade tryckt honom. Pa eftermiddagen den följande dagen gjorde Francis mamsell Dietrich sin uppvaktning. I stället för alt gå upp på hennes rum, lät han bedja henne komma ner i sällskapsrummet. Hon infann sig också genast och tackade den unge engelsmannen pa ett så hjertligt och tillka finkansligt sätt, att han kände sig djupt rörd deraf. — Mamsell, sade han, jag kommer nu för alt ställa mig helt och hallet till eder disposition. Forut vill jag dock hjertligt anhålla, att ni må kanna er fullkomligt öfvertygad derom, alt jag vid de tjenster, som jag mahanda är nog lycklig att kunna lemna er, ej hyser de ringaste biafsigter, vid hvars blotta tanka ni skulle rodna... Säg mig derfore så mycket ni vill af hvad som rorer er person... blif qvar i San Francisco eller res härifrån ... tillåt mig aterse er eller sorbjud mig det... kortligen, ni har helt och hället att forfoga ofver mig, och ni må sjelf afgora ert öde och bestämma i hvad sorhallande vi skola stå till hvarandra... Var emellertid fullkomligt förvissad om att jag troget skall foga mig efter edra onskningar.. Ni tror ju mig? ... icke sannt?... — Ja, min herre, sade hon med rörelse, och rackte honom sin lilla hand, hvilken han varmt tryckte. — Nå säg nu, hvad jag kan göra för er?.... — Tyvärr, vet jag det icke sjelf, sade hon ledsen. Jag borde visserligen vedergalla er välvilja genom ett oförtäckt tillkännagifvande af hvad som rörer mig, men jag kan gunås ej säga, er allt. so . — Min fader hade etablerat sig i Vera Creuz såsom bankir. kn man, som var skyldig honom penningar uppretade grannarne emot honom och var familj måste lemna landet och fly till Mexico. — Der blef min fader invecklad i en strid, ihvilken en person blef dodad. — Rattegang blef anställd och vittnen framkallade, hvilka så vredv saken, alt mordaren gick fri och min oskyldige fader forklarades såsom den skyldige och maste med hela sin förmögenhet plikta för ett brott som han aldrig begåll. Af grämelse derofver dog min moder och min stackars far vfverlefde henne ej länge. Min broder och jag blefvo då lemnade allena utan alla hjelpkaltor. Han reste genast till San Francisco for ati der söka sin lycka. Sex månader derefter skref han till mig att jag skulle komma till honom. Jag gjorde mig genast färdig att följa hans uppmaning, och en som föregaf sig vara en af min brors vänner, — den man, hvars hk ni i går sag, — motte mig vid landninasplatsen, sor alt fora mig till min bror. Denne man var en usel bedragare och förde mig i ett skändligt hus, ur hvilket jag dock lyckades undkomma, efter alt hafva lemnat i slicket de få kladespersedlar, som annu äterstodo mig. Femtio steg ifrån huset mölle jag då John Wharton, och gjorde honom sorebräelser för silt bedrägliga uppförande. Han sade mig då att han sjelf blifvit vilseledd och ej kände det hus, dit han fört mig, men att han un var kommen för att underråtia mig derom och föra mig derifrån. — Er broder väntar er 3 mil härifrån vid Felisse och jag skall nu ledsaga er dit — sade han. Jag följde honom utan misstroende. ... men det var åter en snara i hvilken han ville fälla mig. Till all lycka kom då en rofvare fram ur småskogen och fällde genom ett skott min elandige ledsagare till marken. — Och stråtrölvaren gjorde erintet ondt? .. frågade Elson. — Nej, min herre... För öfrigt framkom ni så snart, alt han knappt hade tid att tilltala mig. — Hvad ämnade han säga er?... — Det vel jag inte, sade hon osakert och med nedslagna ögon... Jag var då så förskräckt .... Ja det är ej att undra öfver . ... det faller mig nagot in... ni bror ...— Som är död, svarade den unga flickan under det hon djupt rodnäde. — Har ni fått veta det här dagarne?.. — Ja min herre. Naturligtvis I dag? ... — Ja! — Ah!... då är ni ju dabbelt bedragen al den der elandige, som soll vid er sida. -— Ja, tyvärr, svarade hon gråtande... — Ni har således ingen anförvandt mera här i lifvet? — frågade Francis. — Ack nej! jag står ensam och öfvergifven i hela verlden. Då jag ankom till San Francisco bestod hela min förmögenhet, sedan jag betalt min passagerarebiljell. i 45 dollars, och dessa mäste jag betala till den qvinna, som hjelpte mig pa flykten. i (Forts. ) inen har ju en under dessa —— ——