Hmninnn ... 22——2W44c— —— — I sanning en besynnerlig rosvare! — brummade den tjocke enzelsmannen. — Onskar ni, atl vi skola fore eder tillbaka till San Francisco? frågade Elson, då han såg huru liosmers entragna srägvishet plågade henne. Med gladje mottog hon först detta tillbud, och de begalvo sig genast ivag, men ju närmare de kommo mot staden, blefvo hennes steg långsarmarte och osäkrare, och en djup sörlägenhet målade sig i hennes anlete. Först hade hon tillbakavisat Elsons arm, som han bjöd henne, men slutligen anhöll hon sjelf om densamma, emedan hon knappt formådde hålla sig uppe. — Då de hade hunnit till de första husen eller, rättare sagdt. — första talten, som utgora en förstad All San Francisco, kände Elson huru den unga flickans arm darrade i hans, och hennes ansigte uttryckte en djup ängslan. — Ni lider? fragade han med en ton, som: tillkannagaf ett innerligt medlidande. — Ack ja... Gilve Gud jag vore död, hviskade hon, så sagta, som om hon talade med sig sjelf. En paus inträdde. Elson syntes öfverlägga hvad beslut han skulle. salla vis å vis den qvinna, som han förde vid sin arm, och hvars namn han ej kände. Den unga flickan framställde typen af skönhet på ell så utomordentligt sätt, att det vore svårt att förklara det. Ögon och här voro svarta såsom hos en Creolska: växten och hyn deremot voro en europeisk dams. Ehuru hon hade svarat Elson på engelska, så egde hennes språk dock en så besynnerlig accentuering, alt Francis omöjligen kunde förstå hvad landsmaninna hon var. Hennes stora klara ögon och hennes höga, rena panna uppvackle förtroende och sympati. Fastän tararne, som bon hela tiden hade gjutit, hade gjort hennes ögon röda, och ehuru ansigtet var vanställdt af den outsagliga angest, Som uttalade sig ur detsamma, så erfor dock Elson en egen besynnerlig känsla vid åsynen af henne, och kände sig med en oemotstandlig kraft dragen till sin sköna söljeslagerska. Ilosmer fann också den obekanta ganska skon, men kunde ej upphöra alt tenka på det ovanliga sätt, hvarpå de träffat henne samt på den forlägenhet, med hvilken hon besvarat alla hans frågor. Under det han gick på några stegs afstånd, studerade han henne hemligt, och sökte al hennes gång, hennes miner och hela hennes sätt alt: vara sluta till hvilken klass afmenniskor hon hörde. Ehuru hon var enkelt, ja till och med lorstigt klädd, så tillkännagaf dock ej drägten en qvinna af folket, och äfven honnes sätt all uttrycka sig, visade alt hon njutit en vårdad uppfostran. Öfver hufvud taget. hade dersore Hosmers undersökning utfallit till den unga flickans sordel, men han kunde dock ej afhålla sig från att rynka pannan, då han märkte huru undvikande svar hon gaf på Elsons frågor. — I hvilken stadsdel bor ni, frågade den tjocke engelsmannen, nen förlät... tillfogade han — nvnurn skola vi titulera er 2 — Jag heter Martha — svarade hon. — Martha? ... frågade IIosmer med en ton, som utvisade, all han väntade sig en fortsällning på hennes svar. Hon rodnade och stora hennes ögon. — Martha Dietrck — svarade hon slutligen med beklämdt hjerta. tårar dallrade i — Jag skulle vilja hålla 400 guineer mot en, alt det icke är hennes råtta namn, mumlade HoSmer för sig sjelf, under det han med illmarig blick betraktade den arma flickan. — Arni tyska? — frågade Elson med en hjertlighet, som tillkännagaf hans önskan att göra slöt på den forlägenhet, hvari det stackars barnet bosann sig. — Min far var ifran Tyskland, min herro, och gifte sig i Vera Cruz, med min mor, som var hemma i den trakten. Jag år sjelf fodd i Mexico, der mina foraldrar hade slagit sig ner. : — Nå, Mamsel! klartha. hedynle den ljocke engelsmannen — skola vi fora er tillbaka till er boning ?... eler det år kanske bäst all genast ga lill poliskammaren och anmäla mordet på er följeslagare? — 0 pej, nej. icke nu... sednare... utropade hon med så tydliga alborder af förskräckelse, att IIOSer anyo rynkade pannan. — Nå ... som ni vill mamzgell — fortfor han, usan all latsa marka sin kamrats missbelälenhet med alla hans frägor — men låt oss då åtminstone veta, hvar ni bor... Ilon släppte nu Elsons arm, och stödde sig mol muren I en ställning, som förrådde den djupasic sortvislan lL omna mig här, mina herrar, sade hon och må God vedergälla er det deltagande, ni visat en stackars flicka. — wWi kan omöjligen hlifva här allena, utropade Francis, rord genom det smärtsamma uttrycket i hennes stämma. Mamsell! Ni befinner er nu under vårt beskydd och jag svär er, all ni uppväckt hos oss elt hjertligt deliagande. Är det något, som afnöjd mine. håller er från att återvända till er boning? — IIaf förtroende for mig och sag på hvad säll jag kan vara eder till någon nytta. lion blott skakade på hufvudet. — Adjö, sade hon, adjö min herre, — Gud valsigne er för edra väniiga ord. — Nej, jag går ej härifrån, förrän ni har svarat mig, fortsatte Francis, under det liosmer uttömde sin otålighet på muren, hvilken han sökte sonderhacka med spetsen af sin käpp. IIvarsore kan ni ej ha fortroende till mi och tala med mig, som om jag vore er bror?... Vid dessa, med så ljuf och kärleksfull stämma utsagda ord, kunde det stackars barnej ej längre hejda sina tårar, hvilka nästan svafde henne. En häftig tårflod frambröt och hon betäckte ansigtet med sin näsduk. — Hm, hm, hm, mumlade Hosmer och stötte sin vän i sidan med armbågen — hislorien börjar antaga ett tragiskt utseende... Det bästa vi kunna göra, sade han, år att lemna den sörjande Ariadne åt silt öie, och i stallet söka oss hvila och förfriskning på någon utsökt restauration. i Francis svarade honom blott med en miss(Forts.) HAiA3i3i — — vJag är sc ha CKmatt sade en dansande slicka. Yoch likval var er motståndare endast en bo nde, invände någon. — Ja, svarade hon, men han hade goda löpare. Musiken var hans drottning och musikanterna gjorde dragen fos honom.? — — —