—— — —Bn B333 ut de unga menniskorna alska hvarandra. Icke sant, milt barn 27 vJo, ers majestät talar sanning, sade den unga flickan ock nedslog ogonen. ÅNå, der hor ni det, och nu — inga invändningar mera, eller ni lemnar er befaltning och ni sjelf skall inför domstolen stå kill rätta för det ni tagit mutor. Förslär ni mig. Nu blef det för herr Gregor ej något annat val, än alt samtycka. I konungens närvaro måste han lägga den hastigt tillkallade underofficerons hand i dollrens. Se så der ja, det tycker jag om, sade den nådige monarken. Utstyrseln osvertager jag, och om han är rask och dugtig så skall jag ge honom elt hus och göra honom till vaktmästare vid lisfregementet; men han måste lofva mig, först och främst, alt hvarje år skaffa mig en rekryt, som kommer att stå målet, och sedan att aldrig tänka på att dö, om icke for sin konung och sitt fädernesland. i yusensallt gerna! ropade den lycklige underossiceren. Mitt hjerta tillhör min Maria och mitt blod den nådige landsfadren.? voch honom, sade konungen till lullnären, ?vill jag förlåta och gifva ett godt råd för framtiden, nemligen, alt han sköter hosligt sin tjenst och framför allt har aktning för allmogen, hvilken förser oss alla med bröd, på det att jag må slippa läta min käpp erinra honom om hans pligter. God morgon, herr tullnär! i Med denna skälmaktiga helsning, hvilken ännu fortlefyat på folkets läppar intill våra dagar, aflägsnade sig konungen, beledsagad af de qvarblifvandes och böndernas välsignelse, hvilka aldrig fingo anledning beklaga sig öfver herr Gregor, hvilken nu mera alltid billida uppsteg om morgnarne och var på sin post. Om han någon gång försof sig, hvilket var högst sällan, så behöfdes ej mera än dessa ord till att väcka upp honom: God morgon, herr Tulhnar! MAX RING. (SI ut.) iA— 3 En politisk theaterpjes. Wår produktive teaterförfattare Hedberg har äfwea i år skrif. wit en s. k. Nvärspjes, hwilken den 2 dennes gafs med mycket bifall å södra teatern i Stod: holm. Med anledning af de stycket gjorda por litiska hänsyfmingarne torde det ide sakna ins tresse alt här efter Posttidningen anföra styckets hufwudsafligaste innehåll: Wi införas i en ttörre lofol hos Tiden, en gammal fransk danslårare, hwillen leder in wid fir arm gubben Sylvester, det utefwade gamla Året. Tiden ger i qwäll, nyårsafton, en Slutdal, för att förstro gudben Sylvester i dennes sista brydjamma ögonblick, då han skall gå från all fin hertlighet. På denna bal upptråda flera olika farafterer. Först se wi den sköna flickan Jtaliana (Italien), förföljd och tyranniserad af Probenreutern Reinecke (Tyskland). Derefter intråda Zuavforpralen Crebleu (Frankrife) och Grossören John Bull (England). Italiana anropar Grebleuw om hjelp, fom äfwen lemnas henne af den lika arlige fom tappre korpralen. En fort fäftning uppkommer mellan Reinecke och Crebleu, som ger den förre sina modiga puffar, allt under det han utropar: der har du en Magenta, der har du en Solferinol o. s. w. Skummande af raseri nödgas Reinecke wifa från skådeplatsen. Men nu will Crebleu ha belöning för sitt ådelmod; han will ega den sköna. Förgäfwes yppar hon, under öm förs witring, att hon redan bortlofwat fin tro åt den manligt sköne bergiali6.en Gavore (Sar dinien). Brebleu bryr fig icke härom, och der ide synnerligt karaftersfasta tärnan öfwerlemnar sig slutligen åt bans famntag. Men nu inträder Gavore och skiljer dem Ar, Under fare fa förebråelser mor tärnan för hennes oftadigs bet. Hon ber om hans förlätelse och kastar sig i hans armar. Detta behagar alls icke Cräbleu. Osäkert år, huru det kunde hafwa gått, om ide John Bull nu lagt sig emellan, under förflaring att slickan skulle 1å följa sin böjelse. Men jag will ha henne, skriker Bres bleu. Jag will det ide, fåger Jobn luqnt. Men jag beherrskur werlden! utropar Grebleu. Endast tillsammans med mig inwånder John. De båda förbundna intaga en hotande bhällning mot hwarandra. 7Se der, nu komma också de i lufwen vå hwarandra, anmårker gubben Sylvester, fom under allt deta sitter i en ländstol och fer på. Y6! har ingen far ra, genmäler bonom Tiden; de betänka fig nog iwå gånger, innan de göra de. Han hade cält. Man hör en flingande musik, hwar: wid Ctebleu och John Bull genast i största ifwer slå ihop sina hufwuden, och in träder i himmelft ståt mandarinen Pdy-Fon Ling (Lina), beledsagad af kosacken Ruschfin (NRybs laånd). Denna scen år särdeles humoristiskt tånkt, och framkallade i salongen den ena ffratt salfwan efter den andra. Förut såg man den fwartögda danjöjen Pepita (Spanien) och fjör röfwaren Abusmaran (Marocko) utföra ett flags pas de deux? med hwarandra. Slutligen fer man den gamle hederlige Swensson (Ewe rige) och den unge furen Norberg (Norrige) uppträda i Tidens lokal. Norberg år mycke: okunnig och trätlosten af fig, och der enda Swensfon swarar härpå, år endast elt godmodigt undwikande: 7NRÅ, nå, fåra Norberg, bara du säger ifrån! Till dem sluter fig den frodiga Danobia (Danmark), Norbergs tant, hos hwilken han förut warit i 7fondiion?. Hon tillråder Swensson att snäsa ar pojken, under försäkran att ban nog då komme att taga res fon. Sedan Swensson, temligen uppbragt på fyren, ajlägsnat fig tillsammans med Danos bia, ångrar Norberg fitt Uppförande och gör för fig sjelf ett löfte an ide häpanefter föra endrägten och freden i norden. Äfwen han afs lägsnar fig, och nu finnes ej mer ån en enda af balgästerna qwar på feenen, Wisaren på flockan nårmar fig tolj, seenen förmörkas, det gamla året öfwerfalles af en darning, det ftir ger upp wacklande, säger farwål ät sitt wälde, sin frona, anhefaller fin Unga dotter Novan: na (der Nya året) i Tidens skydd och utledes ar denne genom en dörr, Under det att tolfjlas get klämtar. J samma ögonblick uppgår fondridän, och man ser Novanna i en strålande ljusflod, omgifwen på ena sidan af Hoppets, på den andra af Lockans gudinna, hwilfa äro hennes sällskapsdamer, samt uppwaktad af Ur den, säsom hennes undergifne tjenare, tillika med alla de öfriga personerna, fom wi sett upp: träda på Glutbalen. Tiden fromtråder och siunger till sist några slurkuplener, rigtade till allmänheten, hwarpå säckelset faller. En i högsta grad pratsjuk dam öhverfvåme made en till benne fallad läkare med en sädan sörtsjö af flagoutgjutelier, att ban ide fick får ga ett enda ord. J sin förlägenhet wisste tar faren ingen anaan umwäg, än arr fäga: Men fru, wisa mig ervtunga. Damen lydde, och Ia: faren fade då: (Fär jag bedja, art ni ej drar den tillbaka, förrän jag bunntit tala ut. — —