Nils Ärnid iure. Hvems är gralven, som man myllar öfver? Hvems det stoft, som doden stilla sosver, Sedan anden åter ilat hem? Ingen grafvård på din fråga svarar, Intet konstrikt monument besvarar Namnet, värdet af den gamle krigarn — Vänners minne blott bevarar, dem. Jordisk storhet ej i kullen gömmes, Som, i lifvet smekt, i döden glömmes, Ej ett lysande och häfdadt namn. Men en man, i ordets bästa mening, Anspråkslös och enkel i forening, Mod ett hjerta rent som guldets ådra, Funnit hår sin trygga sista hamn. ÅÄnn i älderdomen gladt, Hans sinne Lefde ungt i hvarje ungdomsminne; Åren ej Hans känsla kyla fick. Enkel, sann och redbar har han vandrat, Särat ingen, ingen dömdt och klandrat, Tacksam mot sin Gud för hvarje gåfva, Och mot menskor för hvar vänlig blick. Förr en gång, när döden Honom vinkat, Ej för kulor eller stäl hån blinkat, Lugn Han gått dit pligtens bud befallt, Uti vänners lag, i krigets leder, Alltid samma fasta tro och heder. — Vojd att lefva, nöjd också att lyda När commando-ordet ljudit: Halt! Ej en slägting Han på jorden hade, som den srommes ögon sammanlade När de slotos till den sista natt. Med sitt oppna, kärleksfulla hjerta, Vänfast, sa i vlädje som i smärta, Mera än de flesta han dock samlat Yänskapens och saknakns rika skatt.