—55; 2 KRIS stånd. Ian höll honom verkligen för sinnossvag, och då han visste huru stor omsorg konnugen alltid hade för sitt folks vålbefinnande, så ansåg han sig skyldig, om icke at hemla löjtnanten, så åtminstone alt gå till den straxt bredvid boende regementslakaren. Denne sednare kom också genast och fann snart att Vilhelm icke var vansinniz. llans berättelse om de sammansvurnas desertion och de dermed förenade farliga anslagen ansägs till all lycka af den bildade Iakaren mera trovärdig än af den inskrankre vaktmästaren, hvilken sednare också hade tagit sig elt glas för mycket. — Då ingen tid var att förlora, lofvade läkaren att sjelf anmala detta för konungen; han skyndade till slottet och begärde sa tala med konunsen, oakladt natten inbrutit. Fredrik Vilhelm trodde ej att det var något annat! än att llygelmannen Jonas, den lanaste grenadieren i hela lisregementet. skulle vara sjuk. Detsa hade afven regementslakaren endast alt tacka för, all har så sent erholl andiens. — Med skyndsamma. stora steg gick konungen emot låkaren. Ilans roda ansigte var nu mörkare än vanligt, och de ljusblåa Ögonen, hvilka ibland lyste rätt hjertligt och vänligt, hade nu ett halft ängsligt och till hälften vildt uttryck, hvilket var ganska nedslaende för bndbararen med ett så fromt bådskap. — Hurt är det med Jonas? frågade koonnaen den förbluffade doktorn. — vOm han lasser mannen do. så är afden hans sista brod bakadl. !ar han förstått mig 2 Yjag kommer icke för Jonass skull, svarade läkaren, han är frisk som en nötärna.? korn Nå hvarsore incommoderar han mig så sent på natten. Derföre skall han strax —o Konungen hojae den vigtige köppen, hvarmed han egenhändigt plagade tukta sina undersatare, nar de misshagade honom. Men innan det upphöjda instrumentet nolmsoll på regementslakarens rygg hade denne dragit sig undan det kongliga straftet. pet handlar om?, anmärkte han under det han vordnadsfullt drog sig tillbaka, om underossicern Porn? rafven en bra soldat; han är nära sex fot lång, sade konungen, hvilken personligen kande hvar och en i sitt varde. Hur är det med pojken, herr regementsläkare?? ag hade blifvit kallad till honom, emedan man ansåg honom sor yansicenis. Det är han icke om han också, såsom han tillstätt for mig. velat taga lifvet af sig.? — harlen skall derfore erhålla semhundrade prygel, skrek konungen uppbrusande. yjuru kan han understå sig att vilja taga hfsvet af sig, hvilket han icke sjelf rår om?? Ulan lider af kärleksmelancoli; emedan han icke kan sa rtullnaren Öregors dotler, ville han döda sig.? — Nå vänta! Kättja och kärleksgriller skall jag vål plocka af honom. Det förstår jag battre ån alla läkare och regementschirurger med deras latinska recepter. — Men är detta allt hvad han har att säga mig 2 vom forlåtelse, ers majestat; men vid tillfället. då Dorn tankle verkställa sjelfmord, blef han ett viline till en sammansvärjning, som han pligtskyldigast skulle hafva inrapporterat, ifall han ej hade genast blifvit fåängslad.? a konungens befallning berättade nu regementslåkaren hvad han visste i anledning af fångens berättelse. Fredrik Vilhelm lyssnade, i början misstroget och tviflande derpå, men andifvelsen var så bestämd, att han beslöt atl ännu samma natt tala sielf med underofficeren. Endast åtfoaljd af lakaren och en adjutant begaf siv Ryanngen, så sent det var, till kasernen. Här tog han jourhalvande officeren med sig och lal öppna sångelset. Blandad af det ovanliga ljusskimret, som så plötsligt inslupptes inom de dystra murarna, igenkavde sangen konungen, som var insvept i en via kappa, först då kan uppfordrade honom att tala. Sanningens enkla ton, den omisskärneisa patriotiska kärleken förviste snart KUAUngans tvifvelsmal. Likval tog han sig vil i akt föratt icke nn, likasom för en kort tid tillbaka, blifva ett offer for sin lattrugenhet. tastan underofficeren gjorde ett högst a2vn amt Intryck på honom. Sedan fången slutat sin berättelse, sorsjonk konungen i ett djnyt. smärtsamt eltersinnande; han ville icke tro på förräderi af sitt garde eler på trolöshet hos menniskor, hvitka han öfverbopat med vålgerningar, om de också blifrit tvungna all tjena hos honom. Ä — Del ar bra?, sade han, efier en lång paus. Jad skall sjelf lita undersöka saken, och om han talat sauning. så skallhan icke sakna en tillbörlig erkänsla. Men det säger jag honom, om han linger och har fortalat mitt garde, så är äfven hans sista stund slagen. Val vet jag ull han ej mycket bryr sig om all dö, men emellan dö och dö kan vara någon åtskillnad. Lögnaren Clement, som bedrog mig och uppretade mig emot mina bästa vänner, låt jag pina med glodgade tanger och alhugga den handen, med hvilken han syndat, innan skarprättaren fick gifva honom nådestöten. Häraf kan han lätt förstå huru jag brukar straffa vinglare och projicktmakare! Vid dessa ord såg kannnaen honom skarpt i ogunen. men urderoficeren forandrage oj ett anletsdrag; han blef helt lugn vid sin ulsngo, och uppgaf. på nårmare efterfrågan, de Sammansvurnasnamn. Dessa blefvo hemligt och straxt, på konunzens besallnina häktade. och samma natt inställda för en krigsrätt, hvarest konung Fredrik vilheln sjelf presiderade. Ökrerraskningen af den oförväntade upptäckten, intrycket al denna nattliga domstol och framför allt annat den fruktansvärde surstens närvaro. gjorde att de flesta genast erkände sig brottsliga, hvilket under andra förhållanden icke skett. Endast Ge båda anförarne. den vilde Polacken och den illalnge Vallachen, försökte att nog ljuga för all rädda sina lif. Men de medskyldigas bekännelser. och den, has den sednare, fonna silfverkulan. ofver:ygade konungen att den raske underofsiceren hade talat sanning. — Efter slutad ransakniag närmade konungen sig med ovanlig vänliahet till sill lifs räddare. (Forts.) —A.AAA — — När författaren Nocher bef af revolin nonstibunatet tömd till döden så han pore tråttera sig af enar sina medfängar oc fåände tider tiil fin hustru och barn, jemte följonde underskrift: Sörundra er ide deröfwer, dyra milda wåsen, al ett sorqset utsernde formöstar mitt anlete, ty då konstnären aftecknar mig fänfer jog På er och wäntat på scavotten. i — Gun lärd under Ludwig den KIV;ved tid ntef sitt smicker få längt att fon sade: ÅGud mås te wara stor, när han tillbedes af en få fer fonung. ——