Helsingborgs-Posten – 1 februari 1860, sida 2

Receptet. (Ur Jönföpings Tidning.) Unga Hilma gid och närde Jure qwal, af ängslan fall. Det war bleksot wisst som tärde På den lillas hy och hulla. Mor och) far och fyffon alla Grepos utaf oro un: Nej, wi mäste läkarn kalla, Annars tor tu, sota du! Od) han fom, få skön fom dagen, Fer att på patienten si, Arla woro anletsdragen, Od) hang hållning djerf oc fri. Hilmas hand i läkarns hwilar: Pulsen näget ojemt slär .. Men med kegret fullt af pilar Uppå lur gud Amor får .. Fråger göras och) beswaras, Drojande recentet strijs, Men for far ech mor förflaras, Att förhoppuing ännu gig .. Dagligen att ordinera fåfarn nu derin ses gå, Men för hwarje gång allt flera Rosor Hilmas Finder få . . Elutligen fan ingen märfa Att hon nånsin blefset haft, Brostet slutat upp att wärka, Hilma fått igen fin fraft. Dä fom läkarn — sista gånger — Och han drojde länge ywar — Mamma war i aftonsangen, Far och) syskon — — Gud wet hwar! Men skön Hilmas hand han tager Och så mildt på henne ser: RNu år Hilma frisk och fager, Känner inga fmårtor mer; Medicluen dem fördrifwit, Helsans ros på kinden flår, — Meu mig arme har ni gijwit, Hilma! ett obotligt får;