Helsingborgs-Posten – 23 januari 1860, sida 2

säder bafwa ufgiort wåra öden utan att fräga oss HA räde. Dock, Paul, säger jag dig öpyer, att jan tackar Gud och min fåd er för det wat, ban träffat för mia. Jag är få dlad, blott jag fer dig oh jon tror nog, att wi skola blifwa lpäliga med hvarandra, Lon böjde fig net, lade fin arm då hand stu!dra och fån wänlisat in i hans strålande ögon. — Ack, min Gud! — sackade Paul. — Owad är åt tig?... bwad fastas dig, Paul? frågade Ellen. — Gora Ellen, urorade ban med smärta, Det är ej utan orsak, fom jag dedt rig följa ing. ty jag wille öppet tala med dig. Din wänliga besännelse, i fäller ör ot göra mia lar, martar mig, ty den wisar mig, att jag — sartan mot min wilja — mäste göra dig tetsen — Ack! Guen, far will nu bigta mig oc lägga m:tt åde i dur band. Ja, goda slicka, jag bar inaen annan utwäg — intet annat hal stär mig åter. Om du ej buldrift hjelper mig, få... Han fortjatte icke sitt tal, utan betäckie anfiatet med sina händer, och tärar qwäide bang rött. —Min Gar! — före Paul, fir mig dä, ywod fom fattas big, och war ej sa ledsen. — Ja, Elen, sade ban, jag ska ll säga din alt. Han omtalade derrå fin karlek till Margas retba ifrån deras första sammanträffande till deras sista afsked — Hu, min goda Eden, fade ban, sedan van meddelat benne allt, till oc neo fin ed, — ser du wal, ywarföre din kelänneise få bes eröfwade mig, och dock maste jaa wånda mig till dig med bön om biständ. Om jag bade vägrat att lyda min fader, få hade Jöran utan örbarmande blifwit förjagad ur fitt bud. Jag fänner min far... ban är fan fom berg, och orrföre bade jag intet annat att göra än att gå