Helsingborgs-Posten – 23 januari 1860, sida 2

Thorsten och öfwerenskom med honom om de båda ungas förlofnina. Ryftet är alltid få beställsamt. — Widt och bredt talades blott om Paul och Ellen, och uns derrämelsen om dem inmnangde äfwen snart i Jörans lilla bydda. Jag beföfte under loppet of sommaren Jöron nägra gänger. — Maraaretha klogade bittert öfwer Pauls obeständigbet. — Jag motsade benne alltid, oc bon wike ocksa sjelf få gerna tro vå fin Pauls trodet. Vinge betwiflade bon bans folskbet, men underrättelserna blefwo fluts ligen mera bestämda, och da kunde bon ju ej lånare bysa twifwel om det, fom hwar och en ansag sasom en uvpenbar sanning. — Paul bar ofweratjwit min, suckade hon. Mitt ord har öfwerlefwat hans beliga ed..... doc, sie Guds wilje! ... må ban blott blifva lycktin! ... SÅ yttrade hon fig ofta emot mig, tv jag war den ende, fom egde hennes förtroende. Afwen Jöran war bedröfwad, ty ban hade ständigt hoppats att få fe fin durter gift med Paul. Thorsen besöfte dem ofta. Det war genom bonom sjelf, fom deras förlofning blifwit notis ficerad. O! om jag ändå bade anat, buru förbåtlan: berna ftodo, få skulle jag genast skyndat till Paul och bedt honom femma och trösta Ellen. Wintern förgick utan nägra anmärfningås wärda tilloragelser. Det war Maj. Jorden pade åter antagit sin feslliga skrud med löf och blommor, då jag erhöll uppdrag att åtfölja en fremmande berre på en wandring öfwer bergen. Wi hade brutit upp tidigt, men fom min reg