Helsingborgs-Posten – 23 januari 1860, sida 1

Om prestbrist. (Forts. fr. N:o 9.) Frägas nu dernäst, om någon brist i dena nödtorftiga antal werkligen förefinnes inom landet, sa ropas wåäl från mer ån et stif ocs oss är prestbrist, for prestbrist — ordet bätanefter tager i den inskränktare betpdelse wi deråt gifwet; men ropet år på långt når ide allmänt, och derföre torde wi tillswidare funna lefwa på en förhoppning. Wi benvifta i det längsta, att nägon allmän prenbrist räder I i wärt land, ja wi påå bestämdt an nin ide safnas, der till och med öfwerflödig tillgång finnes på prester. Deremot bestrida wi icke, att ju bristen derpå fan i ett och annat stift wara rätt känbar. Ett sådant missförhållande emels lan särskilda stist år dock ingenting owanligt. Det återkommer periodiskt och är lifa litet art förundra fig öfwer, fom det ena lånet har misswärt, på samma gång det andra blifwit wäl: signadt med en rif skörd. Olägenheten i det sednare hänscendet arhjelpes emellertid utan fyns nerlig swårighet oc vå der mest naturliga fån derigenom, att den ena ortens öfwerflöd frelfe mant söfer sig wåg Hl den andra, der den rås dande bristen gör waran mer begårlig och tölje afiligen båure betald. Sådant låter fig göra, emedan trafifen år fri, emedan ingen ffraför: fatining, inget prohibitif system, inga tpårrningd: anstafter lagt onaturliga binder i wågen för den ömfesidiga kommunikationen orterna emellan. Med samma låthet och lika naturligt skulle oc det anmärfia, tidtals inträffande migförhållans det i tillgång på prester inom särskilda stift kunna utjemnas, om en lika fri werelwerkan mellan stiften wore medgifwen. Men detta år längt ifrän bändelsen. Kyrkan qwathåller ännu med åltderdomens wanliga enweshet sina tjenare Under det gamla skrartwänget, medan staten läns geseran börjar i alla rikmingar ftigöra sig dere ifrån. Wåra läsare inse utan twifwel, alt wi syfta på den änan gållande Tadigenats rätten, denna skråforfattnina, hwarigenom prestarskapet i allmänhet, under sken af skydd mot insrang ar s. fo ubördingar, infattas inom födelferfitter och med detsamma utestängas från allt till träde till de öfriga niften, huru behöflig, huru inbjudande en avtållning inom desoja sednare än måte wara. Man torde härwid invända, att, om wid sädant fårhällande ansökan göres hos Kongl. Maj:t om forfslytining till annat stift, densamma atan fwårighet bewiljas. Mä wara. Men hwad år wål i det hela dermed wunnet? Sökarden bar ju blott fått rättigher att utbyta den ena kätten mot den andra, ty i Det främmande siisict blir han lifa strängt in: spärrad, fom förut, och födelseniftet, hwarifrän han släpptes ut, bar i samma fund blifvit tillbommadt bakom honom, för att hindra hans återkomst. Af gunst od nåd har han wäl blife wit upptagen såsom eget barn i de oskoldas bus, men derföre har han ocksä mår affäga sin arfsrätt i der urfprangliga hemmer. Rå fådana wilfer ryggaa wål de flotta tillbaka an emo:taqa blotta crsocktnspsatser inom en fråm nande stift, der preslbrin tillfälligtwis oppat fig. hwarföre oc denna brist blir puterst swår, om ide omöjlig, att på denna wåg ajhjelpa. Hett annorlunda blefwe wisserligen förhällande:, om tiftg-barriererna borttegoå, d. w. s. om indiges nats råtten (fom, i parentea jagdt, mindre år on vatt, dn ett twang. ect föräldradt skratwång) alldeles upphåfdes, och f ihet lemnades hwarje iwensk presiman om föfa anstallning vt before dran, hwarhels inom fadernestandet hans werfsamhet bäst behöfdes och hans arbete suarast kunde påräkna fin wålförtjenta lön, Wi äro nästan sultt förwissade, att detta enda, enkla oc) naturliga medel skulle göra tillfyllen, för att, årm:utone till en början, af bjelpa den öfwerklagade prestbristen, få widt den nemligen ännu är endast partiel, såsom wi antagit. Ty hwad der extraordinarie pre sterskapets lönewilfor beträffar, hwilkas förbåtiring wanligen parvskas safsom det första oc ofwikligaste preservatirwet mot prestbrist, få skulle miwifwelaktigt följa säsom ett korodlarium af stiitsbandets lösning, alt aflöningarna till oms sesidig belåtenhet snart nog reglerade fia sjelfwe, utan statemakternas mellankomst, enat det år klart, att det prestfattiga stiftet, fom behöfde förstärkning, måtte erbjuda antagliga wilkor, och njugst, utan att åfwentyra temligen kännbara utwandringar. Må derföre stifts darriererna, ju förr defbels bre, undanskaffas! Må indigenals-räten upps häfwas! Gör of till ett folk, fade redan Thorild på fin tid med affeende på ftåndsförfarningen. Gör of: till ett presterskap, funde med zåännu större skäl det swenska klereciet säga med affec ende på wär stifts-förfantning. Ware detta nog sagdt för i dag. kunde wäl wara att iillägga, men derom eu annan gång kanhända, om Gud förlänger wära dar. Mydet Jernwägsfrågan, denna få kallade Helsingborgs lifsfråga, Iys nes numera wara död eller hwila på fina bits tils stördade lagrar; åtminstone gifwer den ide någor märkbart lif ijrån fig. Troligtwis gå dock wederbörande i spänd wåntan på hwad som komma skall. Komilen för den nordöstra banan wåntar på dritningar och fofinadgförflas ger, fom kapten Frykholm säges hålla på alt uF: görn för en bibana från Helsängberg till Finjasjön, dragen antingen ut om Ramlösa, Pålsföp eller — få, man wet knapt hwilken omwag som blit den billigaste eler dyraste att taga, och derföre har man undersökt tskilliga sträcningar i öfter och wester, föder och norr. För att emellertid ide förlora allt hopp om att en gang få en jernwäg från Helsinaborg inordlig riktming, wore wäl förnuftigaft au wire blifwa en annan äfwenledes underjöft ssräckning med trakten omfring Kärnan tagen till ut: gångåpunft, såsom warande den ginaste, följ: aftligen den basta och billigaste wägen, och utan widare öfwerglfwa alla slingerbugter med de hela ellet halfwa miljoner de kunde anfes komma att kosta. ektictecknarne för förstnämnda bansträckningen wäma på de ide obetydliga umderstöd i venningeanslugswäg, fom förmodas skola ulfalla sä snart endast kapten I:s runingar och förslager hinna upp till Stockholm för att iill jkärffådande läggas under riksdagsgubbarnes ögon. Måne ban då bara, herr F., göra de der ri ningarne vått skicklig:, få anberrar aftietecknare icke bli gäckade i sina illusioner! nällpesten gifwer of i dessa dagar i en artifel winkar om hwad ett wisst patti för nä 43 warande surggt förehafwer inom rifsssändel med afscende på de skånska jernwägarne, nem: : : Å Å ligen ingenting mer eller mindre ån att med bånder och fötter söka motarbeta alla natsan. slag wid innew. riksdag till södra frambanan, hwarigenom denna under ätskilliga åtaml, kansta för ewigt, skulle komma att få fin ena Ande punft der den nu befinner fig uppe i Sinjatrats ten bland ljunghedar och sandgrafwar. Jo jo, Då åre per rifa Skånes innevånare att gr., tulera. Någon båttre fint för att tysta mun nen på de alltmera werande och högljudda ans språlen hos sådana framälsträfwande städet, som Helsingberg. Landsktrona, Ghristianstad, stad m. jl., att eckjå snar: få fika i der flora swenska jernwägsnåtet, kunde likwäl swärligen pähittas. Om nemligen icke södra stambanan snart jänes i föremug med landeis öfrige jernwågar, utan kommer att stanna der den nudes finner fig, få är det af ungefärligen enahanda gagn om de skänska staderna af andra rangen få några bibanor eller ef, och skela då vita troligen snart dessa ftåders inwänare upphöra att bråfa för saken. i Främst bland dem, wi hafwazatt tacka för förenämnde aktningswärda bemödanden och fom ur Hatgefonomir synpunki anse tig böra äåtie dosåtta den södra stamoanans fullbordande för en bibana genom mwettgörhasfwålrerna, finna wi den gamle bepröfwade lHiberalen? och afton: bladisten Lars Hjerta, (Tom denna rifsdag ned: stigit från Riddarhuset och i stället, wald af några beskedliga Stockholmare, slagit fig ner bland smästoderepresentanterna i Borgarständet) hwilken förtjenstfullt blifwit sekanderad af enar Stånes egna tepresentanter, Lunds borgmåltare Villström. Sndllpoften publicerar tillika en tablå dfwet trafiken på sodra stambanan under hela den tid denna bana warit upplåten, hwarar