Helsingborgs-Posten – 11 januari 1860, sida 1

Nr. Liedberga. Helsingborg d. 11 Januari. Korrespondens. Den utfärdade förordningen om socknebandets lösning war ide synnerligen att glädja fig År, då densamma ide innehåller mycket utöfwer hwad fom i praris warit wanligt i detta håns seende och fan således på fin böjd endast bes lraftas fom ett tuppfjät framåt luksom andra reformet i wart fädernestand. Wisserligen står det i kyrfolagen att ett barn skall döpas i den socken der det födes, men detta har aldrig warit något hinder för an der ju äfven måste döpas af den pastor till hwars församling modren hör, äfwen om det warit födt i annan församling. Mi känna specielt ett fall der en prest ua. gades just derföre art han nekade att döpa et barn, hwars moder tillhörde hang församling, men födt barn i en angrånsande socken, och af Lunds domkapitel erhöll presten en nödig wars ning för detta hand fornekande. Meningen med fyrkolagens föreskrift är tydligen den att före. fomma alla de olägenheter fom skulle uppfomma om hwarle barn skulle nödwåndigt döpas i den socken, dit modren hör, ty då kunde det hända att man för ett dy ift döpande skulle funna få föra barnen land och rike igenom. OM huru ofta händer ide att en resande, fom från Stock holm kommer att föda barn i en längt aflägsen lanosort eller twärtom utt en fru från landgr orten föder barn i Steckholm. Föreskref nu ej kyrkolagen att barnen skola döpas der De födas, få finge man skicka den vå ångbät från iands. orten till EStodholm eller från Siockholm till landsotten för att få dem Töpta, hwilfet wore en orimlighet. Men om få Fett, få hafwa wäl få prester warit nog inhumana ant ej döpa barnet i den förjamling, dit modren hör. Detta bar ej ansens fom en sagöfwerträdelse, utan fom wi äfwen anfört en ffylvigbet. Den nya förordningen fåger an fyrfolagens föreskrift ej innebär något hinder alt äfwen få fåra annan prest döpa barnet, ån just der det är födt, och man fer att denna förklaring dfwer kyrkolagen ej innehåller något särdeles storartadt i frihetswäg. Ty deruti säges ide att en prest är ityls dig att döpa ett utom hans område födt barn. Han srnes tmärtom funna förneka der och då är friheren ide förre än förut. Ett annat förhållande hade warit om hwarje prest förklarats wara skyldig an utan omswep döpa hwarie till honom framburet barn, det må hafwa warit fodt här eller der, det borde ej röra honom. En dylif förklaring hade warit en folkets ftihet i fyrkligt hänjeende. Samma förhållande gåller i nattwardsfrågan. Der har bittills altid warit praxis att perfoner som wistats någon tid å annor ort ån der de warit mantalsskrifne, hafe wa der fått gå till nauwarden, få snart De uns nat intyg från sin pastor att de till natwvardSs gång warit obehindrade. Wälkånda helst bättre pelfoner hafwa på de flesta stätlen fått njuta denna frihet utan betyg. Den nya förordnins gen medgifwer ingeming annat än en dylif fris bet och an man för att få hafwa fin nattvardgs gäng på annat ställe skall lemna betyg från sin pastor att man till nauwardgång är alldeles hinderslös. Men förordningen innebär ej alt en pastor är skyldig att afgifwa ett sådant bes tyg, om han ej will. Han jynes kunna förneta det. Ej heller synes någon prest wara skyldig att lemna ben öfandade rättighet till natnvardgs dång hos sig, om han begår det hos honom. Afwen han synes kunua neka det, och i tå fall år ju hela förordningen ett nensens. Ar Ders emot den pastor, i hwars församling man bort lagligen skoldig att vå begåran lemna ect dvlik, inivg och den pastor, der man will gå td nat warden, skyldig att wid uppwisandet af detta belyg bewilja densamma, så år något dermed wunnit, men wi betwifla ait förordningen kar tåla en få widsträckt tolkning. Gnligt wår förmenandeborde natiwardsgåugen wara alldeler fri, ty det år ju en samweissak och den bör e bestämmas af några Yttre fontroller. Wi ful således wilja att inga anteckningat härwid skedde att det ej heller borde inryckas i prestantesterna utan att nattwardsgångar utlystes och derwi