——— —— — —— Fiskaren. På stranden vid viken af böljande sjön, i skuggan af lummiga lunder, der sippan sig höjde på tufva så grön och smultronet rodnade under, en hydda låg fredligt, så treflig och glad och hägrade, kransad af grönskande blad, i djupet af blånande viken. Der bodde en gubbe med silfriga hår, men ung var han än i sitt hjerta. Blott när han sin maka såg ligga på bår han känt någon tärande smärta; ty eljest han lefde så nöjd och så glad, till Gud hvarje morgon och afton han bad i hyddan vid blånande viken. En son ägde gubben, hans ålderdomsstöd, en bild af hans älskade maka. Och Göran vid gryende morgonens glöd klöf vågen, och vände tillbaka när solen i vester nedrullat sitt klot, och förde sin lastade båt och sin not till hyddan vid blånande viken. Så hände ung Goran fick skåda en dag en blåögd och ljuslockig tärna i ungdomens blomstrande, fulla behag, hos henne han trifdes så gerna. Till Gunnild han styrde seen ofta sin färd, och glömde hos henne den bullrande verld och hyddan vid speglande viken. Som ögonblick flydde de växlande år, de älskandes kärlek ej flydde. Snart Goran sin fader såg ligga på bår; då kärlekens maning han lydde, och Gunnild han bjöd, att sig följa som brud, forutan båd gods eller skinande skrud, til hyddan vid biånande viken. Och Gunnild hon räckte sin snöhvita hand, silt ja! blyg och rodnande sade; och ynglingen styrde så glad ifrån land, på brusande djupet han lade; fullt seglet sågs svälla för lekande vind, som smekte den friska och blomstrande kind och krusade blånande viken. ö Men himmelen mörknade, dagen blef sen och stormen dref vågorna höga, och slungade båten mot mosslupen sten och morkt blef for flskarens öga. bå bad han en bön. Med den alskades namn på läppen, sin graf uti böljornas famn han fann i den blånande viken. Ett år sörjde Gunnild, hon sörjde väl fler och friare hade hon många, men aldrig åt någon den sörjande ler, dess hjerta de kunde ej fånga. När vintren var kulen, när lunden var grön hon låg uti tarar och brinnande bön på knä vid den blånande viken. Ryr.