Helsingborgs-Posten – 9 januari 1860, sida 2

Hon funderar öfwer dessa ord, hon ser ned på hundens kloka ögon, och nytt mod uppstiger i bennes sjal. Sonrar! säger bon till brodren, wi mäste söfa ännu en gång efter bonom. Conrad fer wemodigt uppåt, hwem ffall för fa frågar ban. Det fall du, säger Elisabeth upprörd, fom, Waldman skall föra dig. Utan att afbida nä got swar ilar bon in i buset, od hämtar Hene uks söndage;röja, fom bon tagit hem med fig för att reparera, och bon håller den framför den kloka bunden med lockande ord. Waldman synes förstäkhenne. Han går rundtomkring trös jan och wädrar på den, plörsligen tar ban ett raskt spräng och beger sia åstad på wägen till stogen. Conrad bar stigit upp, van följer upps märksamt hundens rörelser; men ban kan ej bes stämma fig. Di fattar Elisadeth hans mössa, trocker den på bang bufwud och omfamnar hos nom bjertligt; han trycker hennes hand och ilar in i skogen efter Waldman. Elisabetb fer ef: ter dem od) lägger fina händer tillsammans. An löper hunden wädrande på jorden, än fätter ban åstad i wäldiga spräna, än fer han sig tillbaka efter den medföljande Conrad. Först föijer han den breda skogsstigen, fom leder tvärs igenom skogen till skogsfogdens hus; men plörsligen öfwerger ban stigen od) bryter ige-. nom en öppning i skogkrattet. Conrad betänfer fig någor vå ant följa bonom på den ofarbara stigen, men då han kommer något längre fram, warsnar ban tecken till att menniffor för: ut ba passerat samma håll. Afbrutna grenar och nedtrampade qwistar wittna om mennmffos fötters gång. Ester anstrångd wandring upps när ban en öppen plats, Här blir hundens lopp wildare och ban gläffar från och till; men Cons vad fer tntet fpår till den förswunne. Han fruftar att bunden för honom wilse, tv ban fåne ner ej dessa ställen, der ban aldrig warit, och fom mäste ligga i skogsbrynet. Framät går det öfver den öppna slätten och åter in emelfan urgamla träd od tät sammanwuren frog; nu ijusnar det äter, en bög skogsbacke ligger framför bonom och få blir skogen åter glefarc. Uvpmärffomt fer han fig om och upptäcker en bög risbränsle och en bop nyligen afhuagna stora grenar, bwari man fer svär af kraftiga yrbugg; men till menniskan sjelf finnes intet tecken. Han fer fig om ejter bunden, som stigit upp vå branten, högt tjutande; Conrad fmins gar fig ditupp och fer nedför; vå andra sidan i fördjupningen, wanmäktig borifastad på de fuktiga löfwen, ligger hans broder. T Henrik hade jamma dags morgon förtwiflad uppstigit; nöden stod trängande för dörren, ban funderade djupt vå buru han ännu några da gar skulle funna bälla den från buset. Då föl bang tanfar på ffogen, der ban ofta förut förs nöjd bade färdats, och tanken på de fora fri? ffa träden bragte plötsligen den tanfen att uppe stå hos bonom: fwvad gör det om du tog din yre och fogade ett lass grönt bränsle? Du fåns ner hwar wäg och fig derinnne, du fall lättes ligen både undgå jägaren och bemlipt utföra bränslet; sedan fan du bittida vå morgonen för ra det bort till staden. Han stridde något med sig sjelf, men beslutet war snart fattadr. Han yttrade till den sjuka bustrun, att han mille hämta nedfallna qwistar i skogen, och förrän ännu dagen grydde begaf han sig åstad med pran under armen. Här i skogskanten begaf han fig till arbetet, fom gick raskt från hand för bonom, ty hemlig ängeft gaf honom outs tröttliga krafter. Han, fom så ofta sjelf Hade efterspanat bäde wildbrådöoch skogstjufwar, stod nu här sjelf på samma olofliga wåg. Tan: