om hade tagit benne till fig. Han frås de widare: om de bade något bus eller bem. Nej, de woro wana att tillbringa dagarna resor met fadren och nätterna på balmen i got fall; återigen en fråga om de bade penigar. — Nej, blott den ringa dagpenning, nu bade gifwits åt fadren, och de gräto båda terligen. Godsegaren war en god man, ban rdes bjertligen, och förde gossarna bort ifrån et med löfte att ban skulle sörja för dem. in Höll sitt ord: då den äldste, Conrad, war lren, gaf han honom ett litet ställe vå Ar: nde; den yngre, Henrik, fom i skog waktarens 3 och lärde sig jaga. Båda gosfarna woro ffa, och älskade bwarandra mocket. Fassän snart upphörde att tala deras modersmål, nde de fig likwål alltid fäsom af ett annat igte, än det folf de lefde tillammans med, en tänkte likwäl aldrig på att återwända. eras önskningar förenade fig i en punkt. nemven att en gång bemta deras soster, Clisabetb, ) gifva benne ett bem hos dem. De twån: bröderna lifnade ide bwarandr; Conrad war stor, reslig gestalt, bredarlad och stark; Hen: Fo war mindre oh fvenfligare, men lätt od) ig, med ljusare bår och ögon än brodren tyd: 2 pan wara mildare och muntrare. Begge oro lifwäl af ett stilla och äterhällsamt finnea; endast då, när det ditmarschiska blodet fom gäsning, uppbrusade det, och war icke lätt att kyla. Systren Elisabeth fom emedlertid till m och i huset hos Conrad, som nu hade fått i arrendegärd. Henrif war Ännu alltjemnt 3 slogsfogden. Brödernas glärje war stor i de nu ändtligen bade deras enda slägtinge s sig; äfwen Elisabetb war med bela fitt erta fästad wid dem, blef snart hemmastadd and de främmande omgifningarna, och wande 3 wid spräket. Hon log sjelf bjertligen, då hon med fin hemoris dialekt uttalade ord som förekommo henne besynnerliga, emedan de icke lifnade det bon war wand att böra. Sä lefde beta familjen lyckligt ända tills dä deras ro för alltid förstördes. Conrad bade förskaffat fig ett gewär, hwarmed ban om söndagarna flitigt öfwade fig, och ban fade fis wilja bruka are wäret till att ffjura kråkor och spariwar. Ocn: rif betraftade denna bössa med sonbart mig: nöje od) yttrade ofta i brodrens närwaro, Att ingen borde bafwa gewär utan jägaren, fom förstod att rätt bruka det. Conrad swarade härtill med ett lugnt leende, att det som war till nytta för den ene kunde wara tisl nöje för den andre. Snart blef Elifabeth till fin leds nad bewis uppå, bwad Conrads mening war med anskaffandet af gewäret, ty en morgon fom brodren, fade fingret på munnen och förde henz ne till ett utbus, bwarest ban under en risbög hade gömt ett skjutet rådjur. Elisadetb blef förskräckt och illa till mods; bon slog ihop bän: derna oc utbröt: Men, Conrad! bevad har du gjort2 — Nä, nå, dur tilla tofa, fade Conz rad, du blifwer wäl icke rädd för den herrliga steken. Od) är du rädd få funna wi ju blott förtära den, då ingen röjer of. Men, fade Elisabetb, med en orolig aning, om du bade mött någon i ffogen? Åh, den wärste jaa kunde möra war min egen broder, ban tillslöt wäl ändå fit öga och lat mig gå, Elisabetb skakade sorgset Mitt hufwud. Bros dren flappade henne på kinden: Du will wäl ide röja mig? DO, nef, jag fruftar blott att någon Mall få weta det. Härefter bewakade Elisabeth under bemlig ångest sin broder, för art ge akt på, när ban ämnade sig ut i skogen; men hans förställda lugn gäckade henne likwäl, och bon erfor först att han hade warit der, när bon fann ett nytt bewis derpå uti ett i föket nedlagdt djur. Den tanken oroade henne bittert, att hon skulle wara hand medbrottslige; men alla benneg föreftåfls ningar woro fruftlösa. Han afvörde benne tålmotigt, men wille ide afsäga fig dessa ute flokter. Henrif tycktes länge ide bysa någon misstanfe emot brodren; ban war sjelf ofta frånwarande på besöfk i grannskapet, hwarest ban bade föralskat fig i en ung flicka; men en dag fom han harmsen till brodren. Omad fattas Mn? frågade Conrad. Jag har blifwit förtretad, swarade Henrif, och satte gewärct bärdt ifrån fig. Der går frypskyttar i skogen och taga det ena djuret ef ter Det andra ifrån mig, oh bwad fom mest förargar mia år att fag ej fan komma på frår efter dem. Lurar jag vå dem i ena ändan of stogen börer jag dem sjjata i den andra, och innan jag binner dit, äro de borta och bafwa släpat bytet men sia. Men, om jag ocksä skall wafta på dem ifrån afton til morgon, skall jag nog fänga dem. Pa de akta ty, tillade ban med en skarp blick vå brodren. Conrad fatt lugn, vå bänfen och säg ned framför fia. Ar det lönt att du få oroar dig deröfwer? Djuren i skogen tillböra ju alla och ingen; läte sa att du ej bör nägo. Red, det är min yligt att Hålla reda dere våfade Henrik med beta, od Gud bjelre den jag träffar; förr än ban slipper ifrån mig, fall ban sjelf finna min fula emellan vefbenen. Det war rätt, fade Conrad i en egen ton, en menniska är en god betalning för ett rår vjur. 7Det qwittar mig fa, brummade Hens rif, den fom kommer i min wag skall ångra det. Elisabetb börde, under änaslan, på detta fam: tal. Då jägaren war bortgången gid bon bort till den äldre brodren och fade i en bedjande ten:, Idee sannt, Conrad, ru går ju ej mera dit? Brodren säg på henne småleende, aick sedan bort till wägaskåpet oc) framrrog et: stycke wil: lebräd. Ser tu, fade ban, wäl träffadt. Tror du jägaren funde göra det bättre? Når ban ligger Dold i den ena ändan af skogen få smäller vet i den andra, och när han kommer dit, är alltina förbi. Han log bjertligt. Djupt suckande bar Elisabeth bort djuret. Med öfwermod och sjelfförnöjelse tänkte Con: rad bela aftonen på brodrens ord och smälon ofta för sig sielf; till och med sedan ban gått till sänas tockte han fig i drömmen smyga fig genom skogen med den laddade bössan. Do: liat sän ban ut genom fönstret i den stilla böfts natten, till häljten upplyst af ett molnblandadt månsken. Han betraktade stjernornas ställning på bunten och ansåa morgongryningen icke was ra långt borta. Den wilda jagtlusten kunde han ej besegra. Detn är just rätta tioen ränkte ban, 7nu hafwa jägarna gått bem, tröte ta af att stryfa omkring, och nu sprang ban upv, flädde fig i tysbet och fattade vörsan. Då ban smög sig in i den tysta mörka skogen, hade ban gerna jublat af glärje, i en öfwermodiRg känsla af säferbet bastade ban till det aömfläls te, fom ban redan i tankarna bade utvalt fig od) lade fis vå lur. Han anade ide, att ert yrwaket öna war riftadt vå bonom, att ett Mjuraewär, styrdteutaf en of ifwer skälfwande band, flera gånger stack fram genom löfwen oc fig: tade på hans lugna Panna, samt att döden Ii kaså ofta skuagade tillbaka från honom. (Forts.) — ——