Article Image
son behöfver dessutom icke vara simplare än Pehr Thomasson, som nu blitvit ett ganska aktningsvärdt namn i Sveriges yngre itteraturhistoria. Jag hade nog kunnat välja en pseudonym, såsom våra stora författare Onkel Adam, Tais Qualis, Orvar Odd, eller också gora mig ett tillnamn, såsom personer med namn vå son pläga bilda sig ett sådant. När en skolpilt skall bli student, en lärling gesäll, en bodbetjent grosshandlare, eller en bondlräng skolmästare eller klockare, så skaffar sig först ett mer eller mindre klingande namn. Den som är varmt sinnad nog, att älska sitt sådernesland, säger Love Almqvist i Amorina, )älskar också socknen, som sett honom födas, och de flesta, som på landet taga namn, bilda det efter sin hembygds. Man lägger ett us i ändan på socknen, om man värderar latinet, men har man fått smak på grekisk bildning, så tillsätter man ander. Så miunas vi anekdoten, huru den i Husby Långhundra födde lärde, när han slutat sin akademiska bana, kallade sig Husbylånghundriander, och han gjorde häri rätt. Personer med aning om italienskan eller med musikalisk instinkt, såsom klockare, kantorer och ringare, benämna sig på in, icke för hin skull; men jag vet icke skälet. Af detta skäl kallade sig den i anförda arbetet omnämnde klockaresonen Morin, derför alt han var från Hedemora. Nu gick det alldeles icke an, för mig, att bilda mig ett namn från min födelsebygd. Ty byn, der jag är barnfödd?, har så fult namn: L o ppetorp. Jag ber om ursäkt, men så heter verkligen byn. Fulare namn på ställe har jag hört. Der fanns fordom en gård i Halland, som hade ett högst eget namn. Och Lilja talar på mer än gett ställe i sin siora om en mölla, som just icke heller har så vackert namn. Derför behöfde jag likväl icke vara i förlägenhet för tillnamn. Som jag har ?musikalisk instinkt och dessutom är varmt tillgifven milt fädernesland, kunde jag hafva kallat mig Nordin, efter Norden, eller också hemtat mig elt namn från sjö eller strand, från skog eller land, från berg eller dal; men jag är särskilt mycket slägtkär, och behåller således helst min slägts namn. Ty i min slagt har ingen funnits som icke hetat Nils eller Pelter. Också kan det göra sak samma, hvad jag heter, blott jag lyckas vinna allmänhetens bevågenhet, och derom misströstar jag alldeles icke. Men för att lemna ett så sjelfviskt ämne som mig sjelf, begifver jag mig till hufvudsaken, efter att hafva gjort allmänheten min skyldiga vördnad. Ilvarmed skall jag då börja? All börja svårast är i sång, Om icke sluta värre är kanhända, menar jag Byron säger. Jag skulle väl begynna med dagens brännande frågor. Men hviken år den mest brännande? bland de brännande? Den frågan torde icke vara så lätt att besvara. Icke är Italienska kriget numera den brännande? frågan. Det är snarare en rykande fråga, är en slocknad brand, som ryker under askan. Röken hotar att qväfva Europas samtliga diplomater, hr Lallerstedt

2 januari 1860, sida 2

Thumbnail