Det war redan sng me då Elisabetb med snabba fed war er gängstigen wid skogen. Månan som war nägot i aftagande lpste llifwäl mer blandande klarhet ned genom molnen; men flickan hade beldre tillryggalagt fin wäg i en skymming än i detta klara måns sken, som i den lugna wåderleken tecknade stora skuggor bakom hwarje träd och hwarje sten. Det föll benne owilkorligt in, att hyennes wandrande skepnad måtte wisa fig långt ifrån för hwarje blid, oc) bon war ännu aflägse från menniftos boningar. På ena sidan låg skogen fom en bög mur och i den djupa stillbeten kunde bon böra ljudet af hwarie gren fom rörde fig och af bwart ech ett löf fom föll till jorden. Yns gen fågel rörde fig i sut bo, man att det faks ta rasslundet genombäfwade Elisabeib. Å ans dra sidan ubrerde fig marken, vå långt afständ, och sym es i månskenet wara ett oändligt Iljusbaf, en lefwande bud af den ödsliga enfligbet fom omgaf benne. Ängsligt focjande säg bon framför sia under de: bon gick, och hon skulle fnappt bafwa wågat denna ensamma namvanz Ming, om ide bon bade warit få djuvt bekomvad nl sinnes. Hon hade liksom en mörk fäns sla af alt denna sorgens börda fom hon bade war ett beskydd för benne emot sruktan, od att den likjom maste flydta benne emot hwarje farz ligt anfall. Stundom stannade hon ech kastade en blick urp till mänans wänliga slifwo; men sör att funna göra det mäste hon wända fig om od når bon sedan fortsatte fin wandring, före skräcktes hon öfwer den stora mörka stugda, som bon sjelf astadkom och hwilfen blef rörlig, Då hon wände sig om.