Helsingborgs-Posten – 30 december 1859, sida 2

Hannov. briggen Johu Tross strandning i Bohusländska skärgärden. Therees a sweet little Cherub that sits up alost, to keep watch ior the life of poor Jack! Den 19 sistl. Nowember lyftade Hannoverans ske briggen Jon Trof ankar ä Rigas redd, och war snart undnr gynnsam wind ute på Ds stersn. Fartyget, fom fördes af kapten K. H. Vogdt, war af omkring 59 lästere dräglighet, nybyggdt för 3:ne år sedan samt helt och Hhåls let of ek. Lasten utgjordes af forn, bestämdt för Schiedam; besättningen bestod af 7 perfor ner, alla unga, raska och sjöwana. Kaptenen medförde dessutom sin fru, ett ungt, älskwärdt fruntimmer om ett par och tjuge års älder, samt deras enda barn, om 10 månaders game mal flicka. Den 4 t:s pacserades Helsingör samt widas re Kullens oc) Anholts fyrar, och faripget fyrs de, under temligen gort wäder och med winden sydlig å S. S. O. furs för Skagen. Påföljande natt, mellan Söndagen och Mändagen, ökade fig winden till en orkanlif form, waries rande mellan S. till O. od S. S. W.,, od en snöpra började, hwilken swepte alla fyrar i ett egenomskädeligt töcken. Kl. 8 om morgor nen, Då man efter beräkning ansäg fig wara midtemellan Skagen och Marstrand, nödgades kaptenen gifwa befallning att bottenrefwa bäda märsseglen, bwarefter briggen länsade undan endast för fockseglet. Det war icke någon luft tur att gå till wäders under sädane förhällan. den, men besättningen skyndade att efterlyda kaptenens befallningar under det han sjelf fats tade fyret. Förfärliga störtsjöar gingo wid dets ta laget oupphörligt öfwer däck, och wid en, den allra wäldsammaste, försköt lasten fig, far: tyget kantrade och de rasande wägorna slungade kaptenen öfwer bord. J oro och ängest hade fru Vogdt med bars net tillbringat nattens och morgonens fasansfulla timmar under däck. enom den tjutande stormen hörde bod kärlekens skarpa öra det förs färliga ropet: fapten öfwerbord! — Med barnet i fina armar hastade hon ögonblickligen från kajutan till fartygets däck, der bon möttes af en wåldsam störtsjö, fom slungade dem båda från akterdäcket längt fram till förn. J ängest och förtwiflan banade hon sig deck snart åter en wäg akterut, oc) härifrän upptächte Lon snart sin man kämpande med de rasande wägorna. Hennes belägenhet war tröstlös: intet hopp fyns tes henne om hans räddning, och wan att funs na hjelpa, Mulle hon fe fit barns far omfoms ma under fina ögon. Men få war ej beflus tadt. Fartyget hade lyckligtwis under tillofs ningen blifwit liggande nästan stilla, och efter omkring 10 minuters strid mot wågorna (årds långa winuter för den unga husti ung) hade — An—