Helsingborgs-Posten – 28 december 1859, sida 2

MNej, buru Fall jag weta der? swarade hon. För det att hon är bättre än både du och jag. Hon will i stället hafwa penningarne, som resan skulle kosta, och ämnar gifwa dem ill den stackars snickareenkan i Helsinaborg, som genom fin mans död blifwit utfattig. Min far inträdde i detsamma. Om du, Gunilla, will följa med mig till Köpenbamn, få ffall jag i alla fall lemna det understöd tid enkan i Helsingborg, fom du för henne päräknat. Fa, då fanske .. vo swarade jag. Se här är ett bref till dig Leonore, sade pappa. Hon bröt det. En bjudning från Mina A. i Yad — och wet Pappa, weta flickorna bwarom fråga är? Nej, swarade pappa och wi, det funna wi omöjligt weta. Jag är bjuden att med dem alla resa öfs wer till Stettin oc) widare til Berlin ... O, buru förtjusande! ... Stulle det blifwa wid samma tid då flice forna och jag resa till Köpenhamn? frågade min far. Fa, swarade Leonore med osäker röst. SIh du will att din mor, fom är få nerys swag, skulle wara erfam ? Bappa och Gunilla fomma fnart tildafa. Ej på åtta dagar, afgjorde min far. Xag blir qwar, swarade jag. — — Id nu, wände krigsrädinnan fig till fin man, fortfätter du, tills jag blir färdig åters taga träåden? frågade hon med fin wackra, glöda blid. Jag fom, fåg och segrade, fade Cefar, inföll frigsrädet leende, och jag kom, säg oh älfskade — älskade benne fom ansäg fig wara få fullkomligt likgiltig för mig.