— — ä — — ÄV skulle begifwa mig till wärtshufet; ty en resande, fom, der uppehöll fig, önskade att få tala med mia. Utan att ega någon beftämd tanfe, storde jaa fosan ditåt — örrnade Pet mig anwisade rummet och — hwem flod der — om ej min mör — mim far war ef med, Hasligt upprörd föll jag i bennes armar; mis nuter förflöto innan nögon af of förmådde att uttala wära fänslor i ord. S!lutligen sade bon: 9 vig osedd bar jag i korkan bewittnat ditt förbund med Gud, od i det jag bad — få fom endast en moder beder för sitt barn — för dig, tackade iaa Honom fom tillätit dig att rådda ett menniskolif; — du bar räddat min färaste ungdomswäns — min Evas fon. Några dagar fednare mottog jag en Aulds medalj, mig i nåder tilldelad af Hans Konal. Högbet Kronrrinsen, som delöning för min enkla bandling; men ojemförligt ljufware mar den fom förut skänftes mig i min moders få, men för mig innebäslsrifa, aldrig förgätna ord. — Nu bar jag omtalat den slönaste stund fom jag fan erinra Mig. lp-u Cornelia filla, inföll Laura. vJag bar intet att omtala, swarade bon med en blick och en röst, som äterböll hwarje beswärande fråga vå de yenne omgifwandes läpvar. Ny mäste wäl jag deran, inföll Wollratb. Nag fan ide, fom de tre lockliga syskonen, bwilka vpss fäanat oss med evisoder ur et fällt och af undswärdt lif, säga, att jag eat få många stöna dunder, att jag ej wet bilfen af dem jag will föredraga: mina inskränka fia till en enda, bwilfen fom en owåntad bimlagäfwa tibskickades mig kort före min afresa från SMår tand; när jag nu tillägger, att jag wid fyllda 30 är egde min sörsta werlligt stöna fund, få mösse man medgifwa, att jag sast icke är nägot