Helsingborgs-Posten – 23 december 1859, sida 3

—— nödwåndiat; men för att komma bit fag äm nade, anfåg jag mig ej funna undwika det. Missförständ uppkomma stundom, fom fåns drande lägga fig mellan bjertan. hwilka ä ömse siso: i grunren äro sredliga, ja till oc med warma. Min far är en allmänt aftad man od) förtjenar att wara det; den fola som sedan barndomen egt rum — för mig få smärtsamt — i wärt indördes förbällande, är, emtigt min egen fasta öfwertvaelse, hwarfen bans eller mitt fel. — Aftonen före min afrefa fatt j na ensam vå mitt rum, med roagen wånd met törten, nypgörande några rarninaar; fog börte den öppnas, men wånde mig ej om; Pe ljudliga, men stadiga och jemna stegen woro mia ej obe. fanta. Nu lade fig en band på min skuldra. Dito, fade min far? sträfwa men uåägot osäkra ar st, du tyckes ci wilja mottaga din fara besöf, efter du cj förändrar fällan. Nu slea jag urp och bjöd honom plats i soffan. Han tes några sefunder, men ajorde secken med banden att jag skulle sätta mig bredz wid honom. Wet tu bwad mitt ärende är? nq:ei iaa förstär det icke; jaa fan ide erinra mig, när min far sist war i mitt runt. Ratrend ärende till sonen är sagtt med tvenne Ord: Förlåt mig! Nu brast isskorpan fring mitt bjerta, och jag gråt för första gängen i min lefnm. — Min gamle far lade fin arm kring min sluldra, och tryckte mig intill sig. Tala, Otto! bad ban med qwäfd röst. v min far, förlåt du mig! ... Tack för tenna fund, ewig tad derför! vHär bar Du ett minne af denfamma, och pan skänkte mig sitt ur, fom han öfwer tjugo är begagnat.