Helsingborgs-Posten – 23 december 1859, sida 2

T e Ä Nyärsgvällen. SkI22 al Pilgrimen. (Fers. fr. ux 113.) Min morfar hade warit professor, och min mor, underwisad af honom, hade, fom fruns timmer betraktad, erhållit mer än wanliga furs stapet; hon hade till och med studerat latinet och började nu att härutinnan, sä wål fom i malemalif och geometri, uppejwa sitt lila we tande, för att kunna bibringa mig få mydet deraf fom för en nybörjare war behöfligt. — SRA det ot min mor skulle uteslutande funna egna fig åt fina barns uppfostran, beslöt min far att ät fin ogifta syster öfwerlemna wården aj sut hus. Genom ent otroligt arbete lyckades det min mer att i mitt stackars hufwud inlägga lika mycket wetande, fom de flesta andra gossar af sina informatorer wanligiwis inhemta. Hon sörelaste högt mina leror, tills de hunno fästa sig i mint minne, och för öfrigt indelades Ick: lionslimmarne i muntliga samtal. Emellertid öfwerwann jag så småningom min ögonfjufs dom, och tet blef mig tillåtet att återtaga bos fen; men min far, fullkomligt belåten med den lärate jag egde, brydde sig ide om att förs saffa mig någon annan.) Wid 14 års Ålder war jag färdig för frigsafademien, och intom i andra flagfen. Han tystnade och fåg på fin mor med en öm, bedjande blid, ) Gtt sädant förhållande har för få är sedan egt fin tillwaro i werkligheten Modern, i följd af senenå gonjmfdem, letde hang underwisning, enligt efwannämnda meted, tills han blef färdig för akademien. YFörlåt mig, min mor, om jag wågar bland de många ljusa sidorna uppleta en skuggsida rörande qwinnans uteslutande befattning med gossens uppfoltran ? Jag Fall förföfa, swarade hon med et mildt småleende. Lika litet fom mannen utan biträde af qwins nans fena hand förmår att på ett åndamålis enligt fått dana fin fon, lika nödwändigt år det att fadren, når gossen hunnit öfwer de första åren af fin lefnad, sjelj åtager sig Irds ningen af hand uxpfostrarMin far, upptas gen af få wål enskilda affäårer fom kommunala angelägenheter, förlitade fig, hwad wår hands ledning beträffade, helt och hället på sin hustru. För Laura — endast till lida Hedwigs undere wisning har hon under de sista venne åren i Fru M. egt ett godt biträde — kunde han icke wälja en såkrare och bättte lärarinna. Men mähända war hennes ömma, weka behandling icke fullt lika nyttig för gossen, som ensam, uppwärt utan någon annan lekkamrat ån fin syster, under den bästa moders ögon, erhållit en anstrykning of blyghet, u-stå pjunkighet m. m. Utfommen i werlren öbland jemnåriga kamrater, mäste jag till följe af dessa små lyten ulstå mången fet darst. Fåfängt bjuder jag till an skildra den hemsjuka, för hwilfen jag Under mitt första wistande på Carlberg war ett oluds ligt rof. Jag skref till min mor hela arken fulla med utlgjutelser öfwer de lidanden, de förödmjukelser jag måste. Men ehuru wekt hon alkid behandlat mig, war hon nog före ståndig för att ej nu genom något beklagande uppmuntra min nedslagenhet. Twärtom skref hon i sitt swar till mig så här: Jag tror för wisso att dit lidande endast bar fin tillwaro i din inbillning. Om du wil illskynda din mor en stor glädje, få öfwenwins ner du denna modlöshet, fom nedsätter hwarje menniska, men i synnerhet den, hwilken som du ämnar ikläda sig krigarens kall. Din far och jag hafwa beslutat att du skall öfwerwara julen på Carlberg, — och ehuru äfwen mitt hjerta kommer att lida deraf, måste wi undere fasta of det hårda profwet att ide på ett år fe hwarandra — och ej Då — såwida du ej def förinnan genom någon manlig och kraftfull handling bewisat hwad en allwarlig och fast wiija förmår. Min för, fom i norra Tyskland börjat och fullbordat fina studier och der egde fåra wåns ner och anförwandter, företog samma höft, åtföljd af min mer och mina spstrar, en resa till Köpenhamn, Hamburg, Läided och Berlin; i filtnåmnde siad beslöto de at tillbringa win: tern, och fram på wåren styra kursen söderut. Gt rundt år och några månader utöfwer dröjde de att återwånda till sitt hem. Jag måste få: ledes beqwäma mig att twenne jular wistas utom fädernehemmet. Jag började emellertid alt blifwa wan wid kadettlifwet och hade werf: ligen till ftor del öfwerwunnit mitt qwinliga wäsende, det pjunf, för hwilfet jag der första året war en afgjord hack fyckling i min klass. Men På djupet of min själ låg alltid den starka längtan efter föräldrar op jyskon, fom jag för: gäfwes sökte an helt och hället bekämpa. För att döfwa de inom mig upproriska rösterna blef jag en rigtig wildbasare; deltog ide allenast uti, men uppfann äfwen allehanda upptåg, fom dock i det Hela woro oskadliga och offyl: diga. Den bild — min moders bild — fom jag har i mitt hjerta, war det palladium for skyddade mig från många förwillelser, till hwilka mina få wäl yngre fom äldre kamrafer stundom gjorde fig skyldiga. Andra hösten ins fom till frigsakademien en yngling, något yn gre ån jag, och son till min mors käraste Ungs domswän. Philip E., måste nu genemgå den för alla nykomna wanliga penitensen att wara en skottafla för de äldre ladetterna. Jag ställde mig nu fom ett skyddswärn framför den stacfars gossen, hwilken i utbyte för det lilla stöd, han i mig funde ega, skänkte mig den meft warma, hångifwande wänskap. Tiden gick undan och följande wår bereddes jag till min första nattwardsgäng. Mina förs åldrar hade redan slutet af Februari reft öfs wer fundet till Skåne, ver de, fom jag trodde, frutte hos en slägtinge tillbringa ett par mås nader. Påsken inföll detta år i början af April. Nära halftannat år hade förflutit sedan jag såg mina föräldrar, hwilken tid föreföll mig nåra nog läng fom ett sekel. Långfredagen skulle jag tillifa med flere andra kadetter begå Herrans hel. Nattward. Jag war på en gång heligt och wemodigt stämd, och att på denna högtidsdag sakna mina föräldrar, i synnerhet min moder gid mig djupt til sinnes. En liten allwarsam winter hade efter den bliva wi förut haft hastigt infunnit fig. Carls bergswiken hade frufit till, oc Stårtorsdagss eftermiddagen woro några af kadetterna nog djerfwa att med skridskoåkning försöka den bråds liga isen. Philip war en bland dessa oföre wägna. Nödrop nådde mina öron: jag hastade ned till stranden; Philip war nära att sjunka, vå jag, ilonde till hang hjelp, i det jag åhvens tyrade mitt eget lif, lyckades att rädda hans. Skön och salig war denna stund, men morgondagen bar en för mig ännu skönare i silt stöte. Med ett ungt lätttörligt hjertas känslor firade jag Långfredagen min första nathvardös gång. Wid utgången ur slotiskapellet möttes jag af en waktmäslare, fom bad att jag genast