Helsingborgs-Posten – 21 december 1859, sida 2

rianot och svelade Leider obne Worte ... och nu — bar jan, tillade hon rodnande, oms talat deu slönafte dagen i min lefnad. Men wågar jag fråga, baru det fommer till, fade Wollrarb, art ci Löjimant S. tills bringar belgen bos den samtlj ban så nära tillbör 27 Han bar en gift syster, swarade Laura, som också mile will rå om bonom, och bos benne bar ban warit sedan medlet af Oklober mänod. Den ätminstone rår ben ej om bang hjerta, skrottade doftorn, det är temligen påtanliat. Med en övven far, och oskuldsfull blick, fwvar rade bonom Laura: En stor del deraf eger bon, det fan jag förs säfra doftorn. Nu är wål turen bos mia, inföll Baltzar. Hititlls bar jag bittat aarska få törnen bland mina rosor ... lif vet är mia kårt: jag bar ingen lust att lemna det — tock år det en dag som jag framför alla andra bär i tacksamt minne — den har elt nära sammandang med min mor, fade ban, kanande en outsäglig öm blid på modren; men innan jna berättar den, måste jag först introducera berrftapet — han säg på de tvenne gåsterna — i det innersta af wärt fomilfenif. Jag undrar rått — inföll Doftor P. — bwad unga junkern stalle funna berätta, fom )amle wånnen P. atminstone ide bar nägon fannedom af .. . Det är of få särt, smålog Batgar, fom vännen P. inbillar fir, at intränga ten familjs nystericr. — Wid min tillkomst till werlden var jag så klen, att man inswepte mig i ludna kinn, badade mig i rhenskt win, med ett ord siorde allt, på det att den swaga lifagnisan ej fulle msläckas. Mon mor wille ej är någon annan min ar och till för mi ur siän åt min swagad wa der tid, tac få små till ett Men förrän warma en swå bjuden mer, fi alltför eldar; ögon, talad äe motsatf undanr 2 — Bre patron: fom ta bmilket skull ni som gi Tiw. de C. derwid redo sj