Helsingborgs-Posten – 21 december 1859, sida 1

ers , 82 ärsqvällen. EKIZZ al Pilyrvsmen. (Fers. fr. ur 112.) Aa U1110 är, smälog friggrås towar fånge fedan dess, läste jag tutjusning les Conles moraux Koch bet war i synnerhet en jag läsle och läste om igen er. La Veillees war titeln på deen följande: det war några r, hwilfa lifsom vet, fastän flera ro förenade i en aftoncirkel; de 3 om att te skulle berätta — dem — den lyckligaste stunden ) som wärdinna tar jag mig fris om ej wi skulle eftersölja deras hället för att sorisätta den påbes en, tacksamt vå ärets sista afton ninnenas sand, och bwar och en deraf berätta den sfönasle stunetter någon skön stund ur ven: pod ite, min Agumma, inföll till den säga wi alla: concedo. jar, afgjorde famisjefadren. g, som nyss återkommit, stulle rdet. osta baft roligt, nästan beftånz sollörigaz flickan, att jag ei n fom är den toligaste stund on tycktes eftersinna något. Yo . .. Jag har en mycket, myc un ammas lilla dotter: bon beter dd samma dag, samma nnvunt —— äa——— fom fan. Men Anna kan ej, som jaa, fe blommerna, solen oc) månen; hon wet ej bwarken när jorden år grön eller bwit, om man cf säger penne tet. Anna år blind född; men det är fom min mamma alltid säger: att den Gud nelat ett, gijwer han ett annat — bon bar ett uft anlag, som jag saknar: bon bar ett fint mufifalifft öra och dertill den wackraste rösl. Når hon någongång war bär uppe och Hörde antiagen Tan Cornelia eller Laura spela och sjunga, fid bennes ansigte nägenting klart ges nomskinligt, säsom jag förenäller mia att ett englaansigte måne wara; åögonen fingo en fufs tig alans, finderna, wonlighvis birka, Te ffås rafte rosor, och genast kunde hon ide allenast siunga, man äfwen på pianet tana ut bwad bonlnyss bört. Ofta fare bon: Om jag blott bade något instrument at spela vå, Mulle fog ri sörja öfwer att joa ej fer. Jag hörde penne tala, men teg och tänlte nägot för mig fjelf. Jag bade en liten sparpenning, fom uppe gick till ungefär 25 Nor 1g6. Fär jag anwända mina penningar till bwad jag will? frågade jag mamma. Det fommer on vå huru du anwänder dem, swarade hon. Jag fall ej slarfva bort dem, försatrade jag. Mamma par mia en kyss och den tog jag Jör ett ja. — Balgar stulle en dag resa tll Stockbholm; I all tysthet bad jag honom, att för mina 25 Ror föpa mig en god guitarr. Han gjorde få och fort derefter inträffade ÅAnnas och min tolfte södelsedag, den 30 Mars. Tidigt samma mor: non gick jag ner i stugan wow sjöstranden, der bon od) hennes mor bo. Jag lade instrumentet i bennes knä. Det är en guitarr, Anna, spela vå den, fade jag. Hon tog några ackorder på densamma, oc bänförd af def wackra ljud, mropade bon: Ad, få gudomligt! bwad den är lycklig fom rär om den här! DÅ är du lycklig Anna, ty det är din, fade jag. DO, ni stusle bafwa fett benne — jag glömmer det oldrig. Beskrifwa detta ögondlick, få fom jag det wille och det i fjelfwa werket war, fan ide jag. Hon dignade ned på fina män och bovfnäppte hånderna, utbristande: Tad, o min Gud oh Faderl och minen och römen fom äts följoe bennes tadsägelse till Gud sskulle ni bafwa fett och Hört; ingen fan föreställa fig buru söt, ja rigtigt rörande bon war. Det war min tycfligafte stund — jag tror aldrig att jag baft få roligt. Sarv du ej luft att tömma den ber äpples forgen i ditt förfläde, inföll modren, od) gå ned med den till Anna? Mt ja, får jag wara en eller ett par tim: mar bog henne?. nerna, min flicka lilla! Hedwig war ej fen att med de sköna äpplena fylla sitt lilla förkläde, och fom en blirt för: swann hon genom dubbeldörrarne. Fag wille företomma, fade modren, Latt ej berrskapet i bennes närwaro stulle berömma en bandling, som hon ej minnes, ej betraftar annorlunda än fom fin skönaste, lyckligaste flund. FHet war ej förgåfwes, inföll doktorn,som ven store Föregängaren fade: Waren får fom barn! Då Herr Löjmant, — ban wände fig till Wollratb — om wi kunde rätt fatta andemeningen Af deesa enkla, men sublimt stöna ord, och tillämpa bem vå oss fjelhva, skulle wi måbända bättre förftå hwad lyda wore, och äfwen finna den. Beror Het af of sjelfwa att alltid wara barn? frägade löjtnanten, läggande stark wigt på orden. Ru är det din tur, Laura, fade krigsrädet till fin äldsta dotter. Jag säger nästan fom Hedwig, inför