Helsingborgs-Posten – 21 december 1859, sida 1

Laura, vatt jag egt få månaa lockliga funder i lifwet, att jag ej wet hn ilken af dem jag bör föredraga. Jag wil dock fasta mig wid ån, sasom den frönafte. Hon tostnade ett ögondlick, men fortfor: Jag bar en ungtomde wån ov . Sh ungromswännen7, inföll skalfaftigt den gamle låkaren, fon blifwa mer. FHet är ej fråga om bwad fom kan DI, hvar rade Laura rodnande, utan blott om brad fom år . .. Denne ungdomswån Är mn fufin, pappas brorson, jag kan nästan säga son, ty som bang egen far dog då han war lelt sräd, wet han ej om någon annan. På parrad bes foftnad genomgick ban fin kurs wid friggafades mien, och knapvast bade ban efter slutad grade passering ingått wid Södermanlands regemente, förrän Schlesvigbolslemmska friget på fullt allwar utbröt; wi påminna oss alla med haillen entu, siaem Swenffarne först omfanare Danffarnesd saf; jag war då endast 17 år, och blef allvars famt fminad af denna allmänna emusiasm. Konrad, få heter min kusin, drömde sofwande och wafande om de förtryckta Danffarne och faltades af ett mäktigt begar att deltaga I Aris den; föräldrarne woro ej böjda derjor, men wille doc ide afräda. En dag, fom jag fatt der borta wid pianot och spelade tet verrliga flydet: Lieder obne Worte, börde jag nägen hasligt öppna dörren till salen; jag igenkände Kenrads steg, men forifor att spela; slutligen feg ban öfver tröskeln och ställde fig framför mig. mAaura, fade ban, jag lägger mitt öde i din band, du skall afaöra Det. J det jag lät bänderna bwila på vianot, swarade jag: 7Bed mig ej derom — jag kan ide — Du Ffa lk7