Det fer ut ibland, swarade bon, fom om den fria wiljan wore sjeltrad af en ocmotrftånds lig maft. Wi dragas, — wi weta icke buru, ide hwarföre — åt en wåg, som wi ej wilja gå ... dock år det wi sjelfwa fom gä den ... Tärarne stodo henne i ögouen och hon twärtyst nade på nytt. Jag förenar mig med den wärde ledamoten söm nyss talade, inföll Wollrath i en till bärtfe ten komist, till bälften allwarsam ton; men jag trör, fortsor ban, att få wida wi wilja tala unprigtige, mäste wi dot fomma öfwerens om, att lyckan — bou må då wara hwilken figur fom helst — bar ej funnit fäste på wär tHiftels strörda mark. Su, tala icke sä, afbröt den unga Laura. Dh iag skulle återigen tro, menade frijår rädet, ott det knappast finnes en enda warelse va wår nuRetftrödba mar, hos hwilfen bon ej stundom gästat. Hwem år wäl den olycklige, fom ej i sin minne göm ver några tydliga, fa löna sinnder? (Forts.)