Helsingborgs-Posten – 19 december 1859, sida 3

alldeles orördt. Helt oförmodadt inkom man på ett ganska slipprigt område, nemligen I 9 ckans. Det finnes många ord, inföll krigsrådet, fom äro belt och hållet beroende af den indis vicnella uppfattningen of densamma, och fans bända är just ordet I y c fa ett af de mest obec stämda: det fom är lycka för en är olycka för en annan, och twärtom. — Det will fåga, inföll Löjtnant Woslratb, att lycka och otyda ide skulle wara följder af be yttre händelserna, utan endast luftgestalter, fostrade af wår inbillning ? Ungefär få, menade doftorn, eller snarare ett werk a: wårt eget förhållande. En lindrig färgskiftning föregick på löjtnans tens ansigte. Må wara, fade ban, om wi än skulle lida genom följderna of en öfwerilning, en före bastad, till och med tadelwärd handling — rå wi för att wi ide blifwit Audar? han böjde losten, och det undföll cj någon att bang finne för ögonblicket förlorat fin wanliga jemnwigt. Jng will ej bestämdt säga, att vi rä derför, ätertog doktorn; men inom oss sjelfwa bära wi fröet till tyda eller olycka. Öwad menar Fru M. hbärom? och nu wände han fig till benne, fom wi under loppet af denna lilla berättelse wilja benämna med bennes dopnamn Cornelia. Iag tror — jag tror — hon hejdade fig och tyftnade. Smwad? inföll löjmanten. Jaq törs ide fåga bwad jag tror, fade bon safta och bennes blickar föllo på lilla Hedwig. Under någon förewändning aflägsnade frigås rädinnan flickan. RNRu går det an, inföll denna, att Torne lia uttalar fin mening, äfwen om det skulle wara en pyvotes.