Helsingborgs-Posten – 16 december 1859, sida 2

honom till dem, men hwem answarar oss för att Don Alvar hela tio dagar igenom skulle beswära sig med en sådan gåst. — Ah, nådige herre, ni fänner då ej de åres giriga och förälskade, swarade Miguel. Jag för min del tror, att om ni skickat er aldra sämsta muläsna till hertigens brorson, skulle han dock ha förklarat henne wara ett unders djur af skönhet och race, huru mycket mera då wår kloke, wäl dresserade Gaspardo, fom wet att uppföra fig få anständigt, att i sanning ingen behöfwer skämmas för honom. Don Miguel hade ej bedragit sig i fina förs utsättningar. Don Advar, hertigens brorson, hade icke släppt apan från sig och när, efter tio dagars förlopp, intendenten kom med flera lakejer för att afhemta henne, war det med stor möda djuret kunde skiljas från sin nye wän, fom med wäl spelad rörelse tog afsked af gref-. we Oldagners älskling. Gästerna hade nyss stigit upp från en riklig måltid, då Gaspardo antände till fin herres ott. Apan hade knappt kommit ur wagnen och blifwit insläppt i salen, förräån hon rusade till bordet, samlade omkring sig alla flaskor och bägare, som funnos derstädes, och började frossa af de rätter, som woro qwar, ända tills fram mot morgonen, då winångorna så tumlade om med hennes arma hufwud, att hon i röd fans metsrock och med den wallonska hatten på bufs wudet raglade bort till fin kanape, samt der började sofwa ruset af fiy. Grefwen, fom blifwit inkallad af Miguel, war sjelf wittne till apans orgie. — Ni ser nu, sade intendenten, att eder sköna dotter ej bör bli ett byte för en frossare, hwilken, såsom denne Don Alvar tillbringar fina nätter wid glaset. Tänk ej mera på hers