Helsingborgs-Posten – 2 december 1859, sida 3

käckt, att Adrian dref fwartfonfö, oc de djerfs waste swuro på att Adrian hade ingått förs bund med den onde. Läsaren skall naturligtwis längta att erfara hwad som kunnat gifwa åt ynglingen ett så förfärligt ryfte. Han hade endast följande twens ne orsaker att tacka derför: Adrian Florent, fon af en klädeswäfware i Utrecht, war utrustad med ett underbart finne för wetenskaperna, att det syntes fom lärde han genom ingifwelse. Hans framsteg woro Unders bara, och de öfriga studenterne, långt ifrån att kunna inlåta fig i täflan med honom, måste wånja fig att öfwerallt fe honom såsom fegrare. Detta war första orsaken till hans opopus laritet. SHuru wore det möjligt, fade en af mu sernes söner af 18 eller 20 år, att den mifer rable klädeswäfwaresonen, fom i en trådbar jacka och utslitna benkläder tågade till universe sitetet, fom ide egde en silfwerslant att förtära på wärdshuset, skulle öfwerträffa oss alla, fom dock från barndomen haft bättre uppfostran och goda lärare, om han icke tog fin tillflykt till förbjudna medel? Alldeles omöjligt! lydde de förenade fu: denternas wisa yttrande. Den andra orsafen war i och för fig af mes ra mysteriös natur, och fullkomligt öfverensstämmande med den tidens widffepliga idser. Alla afmar i skymningen, då de öfriga fludens terne sökte förströelser efter dagens anfträngnins gar, aflågånade fig Adrian, undanbedjande fig höfligt men allwarligt hwarje sällskap, och Åter: wände först fl. 10 eller 11 på natten med ihåliga finder och röda ögon, i hwilka en onaturs lig eld lågade. Ofwer orsaken och ändamålet med dessa wandringar iakttog han alltjemt den djupaste tystnad samt lemnade utan afseende alla frågor och winkar, som de nyfiknaste af hans kamrater derom riftade till honom. En gång då de frägande blefwo alltför enträgna, förebrådde han dem till och med stolt och res sigt deras näswishet, an wilja blanda sig i en angelägenhet, som endast rörde honom, och hwilken han fann för godt an hälla hemlig. Hans wrede retade dem ännu mera emot hes nom, och swolget emellan Adrian Florent och hans kamrater widgades allt mer och mer. Han gick stolt ibland dem — beundrad od wäckande förvåning genom fina framsteg we tenskapen, fom icke funno sin life, dock flydde de honom misstänksamt, jäsom en hannlyst vd) följakteligen fåfem en olycklig menniska. De hemlighetsfulla wandringarne fortforo emellertid. Så snart aftonen skymde, steg den småftande unge studenten ut genom kollegieis dörr och gick, beswarande de åt honom riktade speorden med kallt leende, sin ensamma wåg. Och hwarje afton återwände han med spår af själsansträångning pä sitt ansigie, för att nästa dag fira allt större och förre triumf och blifwa afundad af fina studiekamrater, fom hatade ho: nom, emedan de icke funde måta fig med hos nom i wetande. Slutligen funde de unga männen icke långre tygla fin nyfifenhet, och rent en afton bdegåfs wo fig omfring tolf studenter på wäg attial la riktningar genomsöka staden, för att utförs ffa, hwarest den hemlighetsfulle uppehöll sig. Twå timmar föfte de förgäfwes, ingenstädes war den sösie att finna, och då midnatten nalfades ämnade de inställa sin forskning, då den ene inföll, att de ju ännu ide undersökt S:t Peterskorkan, en anmärkning fom af de fleste beswarades med högt skratt. S:t Peterslyrfan 27 ropade den ene; wid den helige Jacob, den unge hermåstaren kan wål ej hafwa utföft sig en få ärewördig plats för fina tollfomter Ab, lätom oss fe efter, om han år der, fwas rade en annan, ywarje fläck i Louvain hafwa wi ju för öftigt genomsöfi. Nu gjorde studenterna en rond kring den wacz frå gamla kyrkan, och ämnade just ulskratta fin rådgifware för den fruftlösa mödan då denne, läggande handen på munnen, fafta hwiskade: Om jag icke trrar mig, få sitter der den wi föfa, der wid frenet af lampan och tlåfer. På tå smögo lig ynglingarne nårmare iill kyrkans portal, hwarest nedhukad i ett hörn den förmente swartfostnåren satt böjd öfwer en fas tinsk bof, i hwilfen han så ifrigt studerade, att han ide märfse fina famtaters annalfande. Några ögonblick stodo de unge männen fram flata; de funde icke besluta fig, att tilliala den flitige läsaren, och ftuftade äfwen att draga sig tillbaka, emedan ljudet af deras steg funde for: råda dem, Då lufte Adrian upp hufwudes, och såg, att han war upptäckt. J forsta ogonblicket uppsteg wredens rodnad i hands ansigte, men haftigt fattande fig upps steg han med lugn wårdighet emot fina Famra: ter och fade leende: DÅ J hafwen gjort Ec möda, mina herrar, att utforffa mitt görande och låtande, få år det wål rått och billigt, att jag fullfomligt före klarar mig för vem, fom redan utforffat en få stor del af hemligheten, Så weten Då, att dä jag begaf mig till universitetet, hade jag walrt, att antingen falla min foder, tom enligt hwad i weten år en fattig man, till last, eller att genom copiering och andra arbeten förtjena mitt uppehälle. Jag walde det sednare, och då jag ogerna wille försumma mina studier för att förtjena penningar, så begagnade jag, för att spara något, den lampa, hwilken denna