gor, utan önska att få weta när, Hvar och une cer brtifa emständigbeter ni urptäckt er föres ghifna skönbet. Jag är werkligen nysiken an få weta om ber år något att -göora vo fåfom min wän grosshandlaren brufar an uttrycka fig. Eftar mycket prat och många omwågar ber rättare slutligen kammarjunkaren Ott han på en bänf nere i sjeliwa dalen fört en ung slicka, fom, för att brgagna hans bildrifa utmyckssatt, örweermråsfade allt hwad ban i den wägen sett nader himlen oc ofwan jorden. Hennes drågt antytde en flicka of den lägre medelklassen, men bennea hällning, hennes blickar röjde fjälend aret, försakrade kammarjunkaren. De unga gentlamennens nyfikenhet wäcktes ech emedan, enligt upptäckoarene utsago, flickan änru borde finnas någorstädes i närbeten of der bon för en stund sedan fett henne fördjupad i läsning of on bof, få begaf fig hela sallskapet vit för att rekognoseera terrängen. (Forts.)