OM det stackars barnet, fom ändtligen insåg i hwilfen ryswärd hemlighet Richard blifwit inwigd, förde handen längsamt till läpparne och qwarhöll den der några seknnder. — Hwad gör ni? — utbrast Richard. — Befriar mig från att refa till Londen — swarade hon miltt. Häftiga steg hördes i detsamma från trappan, dörrn upptycktes och ett fruntimmer, hwars fläder woro betäckta med damm, stortade med förstörda anletsdrag in i rummet och utcopade: Ä — Min syster: Min syster! Wid ljudet af denna stämma wände fig Mariqutta om och föll döende i fruntimrets armar. Förfärad tog Richard ett steg baklänges, ty han fig framför sig Mariquitta i palberian. — Jag kommer försent, icke sannt? — sade denna med hjertsskakande stämma och kysste sin systers isfalla panna. — D, bet är Guds straff. Pä min wåg från wanära till wanära maste jag slutligen sunbola öfwer en graf. — Sysiter — hwiskade Mariquitta med swag rost — din hemlighet war icke min .. jag egde icke rättighet att förråda den, men jag dör glad om du lofwar mig att åter blifwa en wärdig dotter ar wår hädangångne far ... — Det swär jag wid wår barndoms kärlek... Men hwarföre mill du dö? — O — fwarade Marisuitta nåtan ohörbart — fråga mig saarare hwarföre jag wille lefwa sedan han twiflat på mm färlek? Richard kastade fig sapftande till den döendes fötter. — Ja, grät ... gråt ttll def ect öga icke eger ywar eu tår — fade Mariquitta från palverian — tv ni har aldrig älskat henne, när ni funde förwerla mig, en fallen