J stället för att swara pekade Mariquitta vå en ring, hwilken hon burit på sitt fiuger ända från ten dag, da hen tillstet sin färlef och lefwade honom tro. Richard förstod henne, bojde fig ned emot den fina och mjellhwita baud, hwars finger war medlet emot alla werldens onda anslag, och betäckte den med tärar och kyssar. Pletsligen utstötte Mariquitta ett skrik af förskräckelse; i tetsamma Richard sag upp hördes ett dubbelt skott och twenne kuler fero hwmande genom lusthuset. Derefter hortes hefslagen af en håll, fom i gallepp asflägsnade fig. Mariquitta ech Nichard förblefwo ett ögonblick orörliga, stumma ech lifjom förstenade. Den unga fikan ateräck forst fattningen, upylyftade fin ålskare, fom ännu läg wid hennes fetter vå drog honom med fig ini beningshuset. — Är ni sårad, Mariquitta? — frågade Nichard sakta jum fom de inträdde. — Nej — swarade hon fort — och) du? Jag — utorast Michard ech tryckte glät jedrucken fin fanmo till sitt bröt — fulorna träffa ice mig. Gud ar ged. Ma sjatsstorningen hade uttömt hennes krafter, hennes hywud foll tibafa och Richard Höll I sina armar endast en liflös frepp, eu aftanad qwiuna. Don Lazaro Robera fom emellertid ilande till stället och en gammal tjenare hemtade friskt watten fran fontänen i närheten. Man wätte vet stackars barnets tinningar der med, höll starka esseuser under hennes nåsa och efter ett warts förlopp äterwände hennes medwetande od) hen fade leende: — Tack mina wänner, det betyder ingenting ... Nu är jag aterigen frisk.