De twå Mariquittas. af Paulin Nibopyet. (Forts. fr. ur 85.) Atta dagar efter denna nyss berättade hän: delse wandrade en man under den warmaste tiden af dagen till fots genom Sierra Bella: mare, hwilket war nästan utan exempel i lans dets annaler; ankommen till en korswäg, bwareft flod en stary af den heliga jungfrun och bwarest wägen delade fia, wek ban af åt höger och stannade kort derefter utanför dörren till ett litet wackert hwitt bug. Dörrn stod på glänt och förde in till ett köf, hwarest en ung och wacker piga uppeböll sig, sysselsatt med att plocka en gås. — Pepita — frågade mannen häftigt — är herr alkaden bemma? — O, min Gud! skrek pigan och slåvpte aåsen i golfwet — hwad ni skrämde mig, Don IJofe, och hwad ni har förändrat er! Har ni warit fjuk? — Ja — swarade Don Jose, ty det war werkligen ban, lakonistt — men lätom of ide tala om mig. Kan jag få råka min bror? — Herr alkaden arbetar på sitt rum. — Det will såga att han sofwer middag. Godt, jag fär da wänta. — Ni feltager er, min bror — afbröt Mifar den honom plotsligen och wisade sig öfwerst på trappan. Han hade werfligen fofwit, men blifwit wäckt af bullret — jag sofwer icke middag. — Werkligen ?2 — frågade Don Iof med ett spotstt leende. — Sä mycket bättre, ni kan då straxt böra hwad jag bar att såga er och det tåler i sanning inga länga uppskof. — Kom då upp. Don Joffe: bror war en omkring fem och trettio är gammal man, temligen wälskapad, eburu något korpulent. Hans ansigte röjde förständ, men äfwen starka passioner. Rummet, bwari ban uppeböll för, war enkelt, men erdjöd doc all möjlig komfort, hwilfen i Sydamerika är wida sallsyntare än lvr. Don Joss för dörren till efter fig. Alkaden tors plars i en rymlig ländstol af flätade rör på gunggänglar, bwilka han med foten satte i en fått rörelse. De twå bröderna sutto nägra minuter tysta och betraftade hwarandra med sä misstrogna blickar som om de woro twenne fiender, hwilka med ögonen måtte, hwarandras krafter, innan de arepo till swärden. Alkaden, äfwen fallad Don Marcellino Salvatierra, tog först till orda. — Nåb, min bror — fade han lkkaittigt, med balft slutna ögonlock oc) wärdslöst tillbalutad i stolen — efter ni hade så brädt om med detta samtal, få war god och framför ert ärende. — Saken är den — swarade Don Joss, hwars panna rodnade af blygsel, under det läpparne darrade of barm, oc berättade der sorgliga äfwentyr, fom han haft för ätta dagar sedan. När ban slutat, sade bonom Don Mareelino, fom med tyftnad men fullkomligt likgittigt of bört bonom, flera artigheter för hans talang fom berättare och tillade leende: — Mi bor blott alömt twenne Omfån: digbeter, som stä i förbindelse med denna furtöfa affärf? — Och de äro? — För det första ert afsked och för det andra er artest, fom upphörde först i dag På morgonen. — Ni kände säledes allisanaman, Don Mars celino? — Ja wisst ... och jag fon till od) med säga er att det är min enträgna förbön bog guvernören i Valparaiso, fom ni kan tacka för