land. Men till stationschefens fora förwåning återwände fronans kryssare utan att hafwa fett något fartyg i rum sjö och detta oaktadt den flere timmar frysfat omfring i alla rifts ningar, och de nenne ryttarne förklarade lita: ledes art de ide funnit något spär af eld på Goronillaudden. Följande morgon war en engelsk brigg i sigte. Stationschefen låt falla befälhaswaren på frydsaren ombord till sig. — Don Jofe Salvatiera — fade han få snart han fick fe kaptenen — jag har altid sagt att ni war en Argus utan ögon. Aktia er ati ni icke snart afwen blir en officer utan wärja och en embetsman utan embete. Don Jofe bugade fig utan att vara. — Der — forifor chefen efter att ett vgons blick hafwa njutit af den werkan fom tand förfrossande ord åstadfkommil — der fer ni det fartyg, som ni i natt låtit slippa undan. — Ja, kommendör — fwarade den tilltalade blott för att såga något. — Ni går till segels. — Ja, tommendör. — Lemnar redden. — Ja, kommendör. — Antrar piraten. — Ja, kommendör. — Och tager honom på släptåg, sedan ni strukit hans flagg och lagt besättningen i kedjor. — Ja kommendor. — Godt, nu kan ni gå. Men glöm icke att om ni misslyckas har ni ert afsked. — Nej, kommendör. — Och don Jof aflägsnade fig på samma sätt som han kommit, det will säga nedslagen, kanske något mera om det war möjligt. Detta fom sig deraf att den under hans befäl stående kryssaren war en gammal skonert, som war armerad med fer eländiga fåltkanoner och hade en besättning af tolf man, af hwilka ingen förstod att sköta en kanon. När det blåste en rykande storm, gjorde den olyckliga kryssaren fer knop, men detta war också def yttersta fraft: ansträngning. Med en sådan kapplöpare skulle don Jofe jaga de begge eccanernas pppersta seglare. Som man län fan begripa, frelade han en på engång farlig och löjlig rote. Cmels lertid skulle han fanhånda slutligen funnit fig häri fom en filosof, om ide stationschefen alls tid låtsat okunnighet om werkliga förhållandet och gjort honom, kaptenen, personligen anfwar rig för hang fartygs längsamhet. Så snart don Jof kommit ombord på fitt eget fartyg, låt han falla fin underbefälhafware. — Miguel — röt han emot denne — jag har alltid sagt er att ni år en sjöwarg utan tänder att bitas med och att ni aldrig fan uppe spåra willebrådet. Akta er att ni icke med det snaraste får er plats i lastrummet. — Ja, kapten — swarade styrmannen med alldeles samma ton, hwarmed laptenen för några ögonblick sedan swarat stationschefen. — Hör på — fortfor don Jof — der fer ni det fartyg, fom ni ej kunde få ögonen på i natt. — Ja, kapten. — Ni sätter nu segeln iill. — Ja, kapten. — Styr kurs på korsarcn. — Ja, kapten. — Upphinner honom. — Ja, kapten. — Twingar honom till att gifwa fig. — Ja, kapten. — Godt. Låt lyfta ankar. — Ja, kapten. Styrmannen gick bot till matroferna vd samma scen upprepades för tredie gången. — Hu! — brummade don Hole när han blifvit enfam, och genom kikaren underföft det signaliserade fartyget — hwad kommendören