De twå Mariquittas. af Paulin Nibovet. I början af detta århundrade och under de sista åren af Spaniens herrawålde i nya werls den gällde de strängaste prohibitivlagar långa efter h la fusten af Chili i Sydamerika; ens dast moderlandels fartyg och produkter hade tills gång till foloniens hamnar, hwaremot andra nationers fartyg, fom wågade att utan. särskild tillätelse anlöpa dem, till och med om det war för hafweri, ögonblickligen lades under beslag och besättningarne kastades i mörka och fuktiga jangelser. Öisakerna till denna lika förhatliga fom löjliga stränghet woro följande. Dels wille spanska regeringen hafwa uteslutande mos nopolium på handeln med koloenierna, dels fruf: tade den mest af allt utländningarnes närwaro ov inflytande derföre att def hertawälde war byggdt på felkets ofunnighet och widskepelse. I def ögon war dei derföre en for förbrytelse an wilja fåra en slaf att läsa. Kaptenerna ar de olika handelsmariner, hwilka under dessa tider sande fartyg till södra Åmerikas hamnar, beslöto derföre, icke i civilisationens efter menffs lighetens intresse, utan endast och allenast för fin egen fördels skuld, att bilda ett slags förs bund och med wapenmagt tilltwiuga fig ätgång till de hamnar, hwilka nu woro för dem tills stängde. Ehuru deras resp. regeringar lågo i inbördes fejd med hwarandra, woro dock Ene gelsmän, Fransmän, Holländare oh Nordamerikanare fullkomligt ense i fråga om detta slags krig emot orimliga författningar. Emedan Chiti har en widsträckt kust, på hwillen finnas särdeles många landningspunkter, och emedan sluttigen spanska sjömagten war u an all bety. denhet, öfwerswämmades landet oupphörligt af fremmande produkter, hwilka trots de strängaste förbud insmugglades i sjelfwa hjertat af folv: nien. Kapare och koffardikaptener förtjenade på fort tid stora riledomar och uppmuntrades hårt genom till fortsättande af ett orke, som war lika omwerlande som winstgifwande. Snart såg man i Valparaiso fartyg, utrustade som korsarer och byggda enkom för denna sorts smuggling, lossa midt framför batteriets fanoner. Gjorde tulljaften min af att störa dem, hissade de anfarer, tillsatte segel och gaf den till afskid ett gladt lag. I aktern förde de en liten ifeppås fanon af grof faliber och om de förföljdes, ren: sopade de dermed fiendens däck, under det de sjelfwe genom fin snabba seglats och skickliga manövrer woro fredade för hans fulor. Dessa moderna forsarers djerfhet smittade snart de nägot tröga bergsboarne och smuggleriet drefs sedan lika storartadt till lands som till sjös. Genom en regelmässig kommunikation med Buenos Ayres öfwer Anderna kunde man med temlig noggrannhet på förhand weta när de i Atlamiska oceanen signaliserade fartyg skulle ankomma till chilesiska kusten och derefter mwids taga fina mått och steg att mottaga deras ladd: ningar. Förgäfwes fördubblade regeringen fin stränghet, statuerade förffrådliga erempel och anställde spioner öfwerallt. Allt förblef dock wid det gamla. Der man fådde en spion och en tullvetjent uppwerte fyra smugglingar. På denna punkt stodo sakerna når utfiken på Valparaisos tullfaripa natten emellan den 26 och 27 Mars 1810, klockan precist ett på en gång rapporterade twenne stora bloss, det ena i rum sjö, omfring fyra mil borta, det andra på Boro nillaudden. Kryssaren fick strart order att sticka i sjön, under det tre mån redo allt hwad tyg och remmar kunde hålla till Coronillaudden. Der gållde att öfwerraska eller åtminstone lära fänna namnen på förbryturne, ty de twenne blossen betydde twifwelsutan att ett fartyg an: kommit och att def last mottogs af båtar från