nitrar i sällskap med 2:ne de ifrigaste förfals tarne wid danska riksdagen för Helsingörs jerns bana besökt ryttmästare Tornerhjelm, och jag har god anledning tro, att dena besök haft jernwägen till Helsingborg till föremål, hwilken lagd öfwer Eslöf isynnerhet skulle mycket intreds sera den ene af dessa herrar. Det år en känd sak, att danska riksdagen få wäl som danska regeringen önskar en jernbana bygd från Helsingör till Roeffilde-banan antins gen direkte eller ofwer Köpenhamn för att derigenom gifwa någon ersättning åt Helsingörs samhälle för förlusten af Öresundstullen; men det år utan twifwel för Danmark likgiltigt i huru många krökningar banan kommer att löpa här i landet, blott den slutligen ledes till Hel: singborg, för att under alla årstider stä i når: maste och säfraste förbindelse med Helsingör. Danska regeringen har inget intresse och än mindre någon pligt att upprätihålla Hellings borg såsom stad, och blott den får banan lagd deröfwer, är da för densamma likgiltigt, om Helsingborgs stad förwandlas till et fiskläge; men nog fan man wänta att wår regering och wåra lagstiftande ständer skåda saken från annan sida, och, i det de följa Danmarks wackra erems pel att wårda samhällets intresse, eftersträfwa att upprätthålla Helsingborgs stad med fint lyckliga läge i afseende på dess ständigt fria kommunikation med hela det öfriga Europa; men skall detta mål winnas, få måste den blifwande banan hafwa en nordostlig, men ide sydlig riktning. Genom bibanans anläggande från Eslöf cller någon annan mera sydligt liggande punkt på södra stambanan, komme den Landsfrona få nåra och närmade fig få mycket Malmö, att under de ärstider, fom kommunikationen dels med Köpenhamn och dels med Helsingör fan underhallas genom ångfartyg, tog den denna riftning och den utländska trafifen komme Helsingborg till nyma endast under wintertiden, stundom några få månader om året, hwaremot den inhemska under alla ärstider ginge förlorad. Om Landskrona i första rummet och dernäst Malmö skulle anwånda alla möjliga medel för att aflägsna en bana till Helsingborg, hwilken i fela landets intresse mäåne byggas, för att genom omwägar få den sig närmad, så kan deras förfarande icke tadlas; ty de befordra derigenom tespektive kommuners intresse och förbereda deras framtida wäl; men Sdelfing: borg förnärmar dem på intet fått genom att soka skydda sitt eget intresse. Malmö skördar redan frukten af jernbanan, hwilket wisst ingen missunnar ett så aktningswärdt och werksamt samhälle; men det behöfwer icke hemta ännu större fördelar från densamma, och hwad Landsfrona angår, få kommer jernwägsanläggningen antingen från Helsingborg eller Eslöf ej att fordra större summa, än att den af staden och orten kan bestridas. Enligt min förmodan sätter Danmark sig i diplomatisk underhandling om jernbana till Hels fingdorg, men ehuru Danmarks intresfe ide sträcker fig widare än att få banan att foms municera med Helsingör, utan afseende på def omwägar här i landet, är det likwäl troligt att enskilda intressen skola söka förmå danska diplomalien att begära banan lagd från Eslöf till Helfingborg. Om en sådan insinuation blefwe framställd från Dansk sida, hwars före ord för densamma nog torde wäcka den önskan hos regeringen att få den bygd på statens ber lostnad och betraftad fom stambana, få bör regeringen wara prevenerad om, att när banan icke komme alt dirckte kommunicera med trakten af Finja, utan skulle först komma hit på den omwäg, som danska regeringen möjligtwis kunde föreslå, så wore Helsingborg snart förwandlad till ett fiskläge, i anledning hwaraf mig tyckes, att från denna kommun borde snarast möjligt ingifwas en petition tll Konungen med unders skulle upphöra. Om man likwäl skulle kunna wänta att målet winnes, så borde man åtminstone kunna framlägga för rikets ständer få wäl karta of: wer den stillämnade banan, som kostnadsförslag, hwilfa stadens riksdagsman borde uppdragas att framlägga, och wore det wål skäligt, alt kostnaderna härför bestredos af denna kommun och den trakt, som banan komme att genomlöpa, helst genom frivilliga sammanskott. En fo: mitee, fom öfwerlade alla skäl och anledningar till petitionen, woro måhända nödig att wälja. Kunde mot min förmodan så solid afties teckning winnas för 2 millioner, att pennins garne woro disponibla når de skulle anwändas, wore så mycket bättre, och hade kommunen då endast att anhålla om halfwa beloppet för bas nans anläggning. Under fådana omftåndigs heter behöfde man ide frukta att banan finge annan rikming än den aftietedningen ålyftade; men jag fer den inwändning komma mig till mötes, att i statens kassa finnas inga medel, och att således petition icke gagnar; ty om ock regering och ständer erkände nyttan och Nöds wändigheten af en Hessingborg —Finja bana, få måste af ofwannämnde orsak renonferas der: på; men fom medel äfwen torde fafnas till fullbordan af der påbörjade stambanan och man wäl icke will hafwa den skamen inför hela werlden att stanna på halfwa wägen, få måste medel anskaffas, och om summan då ökas med det för Helsingborgsbanan erforderliga belopp, blif ver det fom en droppe i hafwet. Som jag ite har ringaste böjelse för an inlåta mig i diskussion wid sammanträdet d. 28 dennes, få anförtror jag min mening om Helsingborgs lifsfråga åt pennan och pressen. Hwarjahanda. — Englanås statsskuld. En på begäran af Briutiffa Underhuset författad, nyligen ut: kommen skrift, innehåller en historia om (CNG lands Nationalskuld från 1693 till den 31 Mars 1858. Förstnämnda är uppgick den fonderade skulden till endast 1,200,000 P. St. och den icke fonderade till 5,534,297 P. Et. De års liga räntorna (fannolikt annuiteter o. s. w.) för den forra uppgingo till 413,407 P. St. och för den sednare till 404,891. Deremot ut: gjorde året 1858—59 den fonderade skulden 186,801,154 P. Si. och den ide fonderade 18,277,400 P. Sn, ärsräntan för den förra war 27,743,215 P. St. Är 1793, då de franc ffa revolutionskrigen togo fin början, stod den fonderade statsskulden wid 234,034,716 P. St. och den icke fonderade wid 13,839,718 P. S. Ar 1816 eller året efter fredens afslutande, has de de ftigit till resp. 816,311,941 P. St. och 44,727, 10 P. St Carl Il lemnade åt fin ef tertrådare en skulld af 964,263 P. St. Detta war den ursprungliga kärnan till Englands nationalskuld, hwilfen redan 1691 uppnått en höjd af 3 millioner P. St. Genom kriget med Frankrike steg den 1697 till 14 millioner P. St. och genom spanska successionskriget till 34 mi: lioner. Det 1718 började treåriga kriget med Spanien bragte ffulvden till 54 millioner. Uns der den 18 åriga fred, fom landet ätnjöt under Sir Robert Walpoles milda styrelse, nedgick skulden till 40 millioner, men uppnådde 1748 åter en höjd af 75 millioner. Sjuårigaekriger tog derefter den späda plantan under sitt Wwäårs dande hågn och förlänade henne en hastig wårt; ty är 1763 stod den redan wid 130 millioner. Derefter gjorde Amerikanska kriget sitt till och år 1784 hade England att fröjda fig öfwer en statsskulld på 240 millioner. Till full ut: weckling fom den genom det stora kriget mot den förste Napoleon, då skulden sprang upp till 860 millioner. Den 40:Ååriga freden för: