På fleras begäran meddelas följande: Utdrag af Domboken, hällen wid Räds ftufwu-Rätten i Helsingborg uti Cris minella Ärenden för d. 14 Iuli 1859. För närmare utweckting af käromålet inlems nade färanden detta anförande: till denna dag utställde målet mellan mig och utgifwaren af Öresunds-Posten, Herr F. T. Borg, anhäller jag wördsammast få afgifwa nes danstående yttrande. Det är swärt att nödgad uppträda emot en gammal studentkamrat och å honom yrka ans swar för brott af den grofwaste beskaffenbet, men jag wådjar tryagt till hwarje rättänkandes omdöme med den frågan : hafwa icke anfallen mot mig i Orefundö-Poften warit af den swära och ihållande beskaffenhet, att de tvingat mig till sjelfförswar? Kan någon om sitt medbors gerliga anseende det ringaste mobn person opår taldt låta göra fig beskyllningar af den art, fom i Oresunds-Posten mot mig förekommit? Aro icke hedern od) medmenniskors aktning medbore garens dyrbaraste egendom, bwilken, en gång förlorad, aldrig fan äterwinnas? Den lifnar en qwinnas ryfte, minsta fläck derå fan aldrig umplånas. Hwad skulle werlden, bwad skulle mina wånner trott om mig, om jag låtit nids ffritvaren Ännu någon tid undfågna sina läsare med de fräckaste lögner rörande min ringa pers fon? Jag har twingats till att offentligen upp: träda till förswarande af mitt medborgerliga goda namn och rykte; mitt fel blir det salunda ej, om den af mm motftändare framfallade fri: den skulle leda till hans egen undergång. Men hwarje fredlig innewänare inom detta samhälle skall, som jag tror, wara ense med mig derom, att det för bela kommunens trefnad är owiufore ligen nödwändigt, art någon hejd sättes för det skandalskrifweri, fom få länge opåtaldt pågätt i den under annan. mans ledning fordom ja af: tade tidningen Oresunds-Posten. Från den bögste till den lägste bar ingen warit saker för denna tidnings anfall. Den bar smutekastat wåra grundlagar, wår kyrkoförfattning, wåra embetsmän, wåra aktade medborgare. Denna tidnings redaktör framträder med mycken fuffis fans fåfom en förkämpe för qwinnans rätty beter och blyges dock ide att med fräck hand undanrycka den slöja, som döljer den enskildas felsteg. War ide den fader, hwars dotter dur fat under för kärlekens frestelser, redan tillväds ligt olycklig, war ide den fallna qwinnans lott tillräckligt sorglig, od) eger ide olyckan rätt att dölja fig för werldens hänande blickar? War det ide ett nidingsdäd att i dagsljuset fram draga den arma qwinnans wanara, war det cj ett moraliskt mord att utpefa hennes felsteg för hela werlden och derwid håna både henne od) bennes familj? Skall jag från den gränslösaste okunnighet, från den oblygafte oförskämdhet eller från den nedrigaste illwilja härleda Herr Borgs försök att i fin lyckligtwis af högst få lästa ÅQwin nans Historia nedsätta hela swenska nationen till en samling af barbarer? Han yttrar i denna bok, fom, om den warit känd, för länge sedan gifwit dödsstöten ät band litterära an: seende, att i Swerige gäller qwinnans wittnesmål endast hälften emot mannens. ÅAtt skrifwa en bok om bela jordens qwinnor frän äldsta till närwarande tider och få litet känna til hen: neg ställning i eget land! Om en utländning läste en sädan uppgift, så skulle han ju tro, att wi swenskar wore det råaste folk i werlden. Lyckligtwis är det ej att förmoda, att Hr Borgs bok hinner särdeles långt i utlandet. Men bes styllningen mot swenska nationen qwarstär doc och finner fin enda ursäkt i författarens djupa okunnighet i just det ämne, fom egenkärleken förledt honom att honandia —— uppläsa några sidor af en medelmåttig tysk fi losof och atheist, den hufwudsakligen genom Borgs wid detta tillfälle gjorda lan ur bans skrifter här i landet bekante Feuerbach. Huru har han ej i fin tidning ÖOrejunds-Poften gjort de orimligaste och om okunnigbet och illskenbet wittnande angrepp emot wår bestäende ftatd: kyrka? Han bar ej härföre blifwit ätalad, förs modligen derföre att enhwar inser, att det bes böfwes helt andra krafter än hans för att full: stjelpa en byggnad, fom under sekler gifwit skydd år Ordets rätta bekännare. Huru har han ej offentligen tagit parti af hwarje fring: strykande hycklare, fom till sin födkrok gjort att, höljd i en falsk gudaktighetsmantel, intränga i familjerna och der söka sprida andeligt högmod, missämja od) olyckor? Huru har han cj sökt nedswärta wärt presterskap i allmänhet och mänga enskilde medlemmar deraf isynnerhet? Hans beteende härutinnan har också ådragit hos nom få allmän owilja, att detta stifts vrefters stap offentligen utwisat honom från en af sina fammanfomfter. Han gjorde mycket wäsen af denna utwisning, men månne ide den aftningås wärda korporationen war i fin fulla rätt, då den utförde en perfon, fom af en offentlig myns dighet blifvit anklagad för bädelse emot Gud, od) fom sedan utan afbrott fortsatt anfallen emot den bestäende statskyrkan, hwars representanters öfwerläggningar han war kommen att afhöra i den ganska sannolika afsigten att genom pars tiska referater wanställa dem? Det war aldrig fråga om att utwisa en annan likaledes när: warande tidningsreferent, utan ätgärden war endast att betrakta fåfom det förfamlade prefter: stapets motvilja mot att dess sammanträden bes wistades af hadaren och äreskändaren. Den fom från denna tid följt Herr Borgs publicisiiska werksambet, fan ej hafva undgätt att göra den anmärkningen, att hans illska federmera tilltagit, hwilfet för öfrigt, i betraktande af hans swaga hufwud, från psyfologisk synpunkt är ganska nas turligt. — Skall jag tala om DOrefunds:Poftens anfall emot ryttmästare von Bornstedt, då denne djerfs des fordra bestraffmig af ett af en dräng för: öfwadt groft okynne? Eller om angreppen mot Pastor Sjören, en för fin rättskansla och fin urbanitet af alla, fom fänna honom, högt wår: derad prestman, hwilken i Borgs tidning ut: målades i en ganska twetydig dager? Eller om Borgå beteende i denna stads walordningds fråga, då han hotade fina motständare med att i sitt smutsblad införa deras personalier? Pers sonligheten har alltid warit föremalet för hans anfall, emedan hans totala brist på kunskaper alltid bindrat honom från att hålla fig till far ken. Skall jag widröra hans beteende emot Herr konsul Rooth, emot en man, som twenne gånger hedrats med det största förtroende, fom fan falla på medborgarens lott, det att wid ett rifsmöte representera sitt samhälle? Huru bar ej Borg sökt smutskasta denne af hela Helfings borgs samhälle få högt wärderade medborgare? Han har sökt undergräfwa hans kredit genom insinuationen att ban wore ruinerad, od) ans fallen emot h:r Rooths versonliga karaktär äro för många, sör mycket kände och alltför nedriga för att här behöfwa widröras. Endast må det tillätas mig fästa uppmärksamheten wid att i fremmande ögon lider hela samhället genom ett sädant idkeligt smutskastande af def walde re presentant. Detta är för öfrigt icke det enda sätt, hwarpå Borg nedsatt en stad, i hwilken en tillfållighet förlagt bang bedröfliga werffam: bet. Eller tror wäl någon, att ide bäde hos regering och ständer wäckes owilja mot den fommun, inom hwilken det är möjligt att nidstrifweriet fan frodas? Tidningarne anses ju uttrycka sin publiks äsigter, och det är tydligt, . AAA E4 nåt utgjorde detta sambälles lyda oc stolthet. Fär nidstrifweriet längre frodas, måfte den fredlige och oförwitlige medborgaren ouppbörligt frufta för att i en skandaltidning bli föremål för en okunnig oc) rå tidningsskrifwares plumpa och oförsynta anfall, fal tidningspressen här iftar den wara en kloak, bwarifrän offentlige och ens skilde personer utan försyn och urskiljning fmutå kastas, då skola alla redliga, fredälskande men: niskor sörst förlora imresset för och sedan rent af afsty bela samhället, som då i sanning allt för bärdt får plikta för fin flathet emot en tid ningsutgifware, fom med en oförskämdhet utan like förstätt att dölja fin totala brist på alt hwad kunslap beter; ja, fom werkligen en tid omgifwit fig med en wiss gloria, bwars falska och länta strälar dock nu ohjelpligt förbleknat. Skall jag tala om den skada, fom hela detta sambälle lider genom det falska och wrängda sätt, hwarpå Borg i fin tidning merändels af: handlar dess inre angelägenheter? Trodde man bonom, så stlulle man tro denna stads borgers skap wara det oefterrättligaste i hela Sweriges rike. Men lockligtwis äro hang målningar endaft fria fantafibuder, och när ej förbållander: ne med flit wanställas od sambällets ädlaste medborgare göras till föremål för låga och lömska insinuationer, få finnes äfwen bär ens drågt od) både wilja och förmåga att arbeta för stadens trefnad och framårffridande. Huru bar ej B. offentligen förolämpat bela den fris williga brandfåren, ehuru han sedan, fin wana likmåtigt, föft med bartassen öfwerskyla sitt bes gångna misstag? Sökte han ide redan wid kyrkoherden Witts första bitfomft att wäcka ond blod derföre, att herr Witt i i en kungörelse bes gagnade uttrydet, att ban förfändigade förs samlingen? Öresunds. Posten höjde sin stämma, talade om despotism och slog kring fig med fras fer få att det war förslräckligt att ähöra. Snart wisade fig dock att B. här fom få ofta endast gifwit ett eklatant prof på fin djupa okunnigbet od) dermed helt naturligt varade gränslösa oför: stämdbcet. Kyrkoberden Witts uttryck war af gällande författning föreskrifwet, men B. hade ej reda härpå, liksom han troligen ej känner nägon enda förfatining, eller något enda lage stadgande, bwarom äfven bang beteende i denna rättegång bär mer än iillräckligt wittnesbörd. Oresunds-Postens anfall emot bokhandlaren och boftryckaren Torell äro äfwenledes för myc: fet kände för att här behöfwa widrörag. En: daft will jag nämna, alt deras bitterbet och skamlöshet war störst under en tid, då Herr Torell, till följe af en sjukdom, war urfånde fatt att förswara fig. Om jag flulle genomgå berr Boras fynda: register envaft under den tid han sjelf warit egare af Öresunds. Posten, skulle jag afltför: mycket taga domstolens tid och uppmärksamhet i anspråk. Det finnes wäl knappast någon for: roration, fnappast någon mera framstående ene skild medborgare, fom ide direkt eller indirekt blifwit af denne tidningsutgifware förolämpad. Men jag wåägar hoppas, att nu är måttet rå: gadt och, för att begagna en gammal liknelse, att paddan uppbläft sig få länge, att bon nu ändtligen mäste spricka af sitt eget högmodg: wäder. Knappast bade underrättelsen om att en af de ådlaste och mest upplysta furstar, fom någons fin prydt Swearnes urgamla thron, lagt fina ögon samman, förr än Borg stlyndade att i fin tidniug bryta stafwen if ver den bädangängne. Eller fan man göra en fwenff fonftitutionell konung någon mera kränkande beffyllning än den, fom innefattas i deesa Öresunds-Postens ord: hang (konung Orcars) maktlystnad, be: gäret att sjelf regera oc) den deraf härflytande benägenbeten att omgifwa fig med swaga och RN TV FU FA Fr