Hwarjeahanda. — Cndast en gång i lifwet klagade jag öfwer min belägenher, — fade den persiske poöten Sadi — och detta war en gång, då jag war utau skor samt hade intet mynt att köpa för; men jag mönte en man, den der hade ingen fot — och jag kände mig nöjd med min brijt. — Det gifwes ingenting farligare, ån att efs tee pratet för dagen bilda fig ett omdöme vm persener och förhållanden; ty i de flesta fall år Det bekanta man fåger ide någonting annat, an ett helt simpelt: man ljuger. Dagens ondit är en snöboll, fom under fin fart ut före blir allt större, tillå den slutligen wärer till oerhörda dimensioner, och på en gång under sin lösa masja begrafwer den olycklige, öfwer hwars hufwud den råkar falla. Eit lögnaktigt ord, framfastadt ar hatet och illwiljan, eller ett taaklost, undsluppet läntsinne, år den snoboll, af hwilken lavinen slutligen bildas — och mangen gång år Det ett ädelf och tedbart hjerta, fom derunder finner fin graf. — Huru ycdan wexlar om, har en af pres mieraftorerna wid hr Wallins theatertrupp fått erfara i Falföping, der han en afton, efter att forst ha blifwit inropad på theatern och förs modligen afwen öfwerhöljd med blommor, näs gra timmar senare ulkastades från Stadskallaren, ehuru han, efter Falföpingstidningens utfago, war den nyftraste bland alla kunderna. — — — — —— — —————————— ——— sx—— We Co an ort St CWe stä F. NV mi fa ra hå tu oct ler ve Art laf fri det stö ter öfr