— ä ————— ——— s—— Är, från rent liberal synpunkt, den högt oraderade skalan få aldeles förkastlig? Emedan detta samhälle, i fråga om det sätt, warpå stadens röstberättigade innewånare skola välja riksdagsombud, är deladt i twenne pars ier, af hwilka det ena gör anspråk på att för eträdeswis wara och kallas liberalt, få torde et kanske ej wara få aldeles ur wägen att inderkasta denna förmenta liberalism en närs nare granskning, för att fe om den, fom man äger, håller stången. Wi wilja ej, i likhet med en wiss annan idning, begagna oss af sådana bewisningssätt om: allmänna opinionen har längesedan utz wmt; ingen flof menniska twiflar på; far en år redan få fullständigt bewijad, alla nkast emot wår åsigt äro få ofta och få till: äckligt wederlagde, o. s. w. Dylika utrop iro wi nog djerfwa att tro bewisa rakt ingens ing. Wi wilja hafwa skäl för wår öfwertys jelse och wi skola derföre äfwen bjuda till att jelfwe gifva sådana. Genom hela naturen går ett för betraktaren ynbart sträfwande att jemna och likgöra allt. Snö, wind och sol fräta oupphörligt vå bers )ens toppar vd) nedföra grusade delar deraf ill de lägre dalarne; hwarje wåg fom flår mot stranden, lösrycker några sandkorn deraf ch fäller dem Åter i hafwets afgrunder; hela ordytan förwittrar mer och mer, alltefter fom uftens syre hinner intränga i def porer; allt ir underkastadt denna mägtiga, men långsamt verkande naturkraft. Redan Grekerna kallade menniskan: en werld imått, mifrofogmos, och man måste också i en yttre naturen söka och finna de lagar, wilka den menskliga utwecklingen är undecs astad. Så långt tillbaka, som historien minnes, se vi menniskoanden sträfwa att utjemna de höjs ec och fylla de bråddjup, fom från en för istorisk tid gått i arf inom samhällena. När istoriens fackla aldra först belyser menniftos lägtet utgöres detta af oinskränkta fjeljherrffas e och slafwar. Wi weta alla i hwad mohn etta under årtusendens lopp få småningom örändrats. De civiliserade samhällena hafwa !umera hwarken några sjelfherrskare eller når ra slafwar. Dock är ytan ännu ide jemn, ängt derifrån, ännu år jemnlikheten endast en kön dröm, fom behöfwer nya årtusenden för ut öfwergå i werklighet. Wi wilja fortsätta wår liknelse. De öde ingar af bergmassan, hwilka hwarje wårflod örer med sig ned i de djupa dalarne, göra essa bördiga och fruktbara. Men stundom änder att stora block på en gång lösryckas och sitt fall krossa menniskornas boningar, förs erfwa åkrarne och på några minuter under ut wåldsamma framskridande tillintetgöra fruf: erna af många års arbeten och mödor. Lika örderfligt för menskliga samfundet är det när etta will låta reformerna med lavinlik fart ölja på hwarandra. De krossa då allt i des as wåg, i I ftället för att den jemna, men vafs rutna utwecklingen städse bår de mest wälgöande följder. En brådstörtad reform, den må lll sin ide wara än få fann, ån få nyttig, fi er dock oftast till motsatsen af det refultat, om dermed åsyftats. Erfarer haten må tala. Den allmänna rösträtten år en id, fom hwis lar på sanningens grund och i och för fig är den således en nödwändighet, fom förr eller sednare skall finna sitt erkännande och äfwen sitt förwerkligande. Men är wäl tidpunkten ännu inne? Wi swara nej, och bewiset härföre lemnar erfarenheten. Den allmänna röfträtten, hwilken med rätta anses fom en af frihetens skönaste blommor, har ännu als drig blifwit tillämpad utan att föra tillfriheten8 motsats, defpos ti s men. Den allmänna rösträtten war Nas poleon den förstes bundsförwandt då han frvgs fade den första franska republiken. Den alls männa rösträtten war likaledes den trappa, hwarpå Napoleon den tredje uppklef då han, följande farbrodrens föredöme, iillintetgjorde den andra republiken. Hade endast bildoningen och förmögenbeten fått afgifwa sina röster, i fans ning: Europas spira hölles då ej af Napoleon den tredje. — — — Men Norra Amerikas Förenade Stater, fås ger man, hafwa äfwen alimän röft: och wals rått, och man har blifwit wan att betrakta detta land såsom frihetens förnämsta hemwist. Frihet i ett land, der slafwar finnas! Frihet der, hwarest den arme slafwen wrider fig uns der slagen af pådrifwarens piffa, under det hans herre fom en österländsk despot i sitt hem öfwerlemnar fig åt alla möjliga njutningar och utswäfningar! Frihet hos ett folk, hwars res presentanter med käppar och knytnäfwar i i fjelf wa sessionssalen afgöra sina twistigheter och Der de rån slagskämparnes lika rån fommittens tenter subscribera hederskäppar åt den anfals lande! Nej, i Norra Amerifa finnes ingen werklig frihet, ide en gång i de norra staterna. Slafegaren från södern låter genom polisen gripa fin förrymde slaf öfwerallt inom Unior nens område och helt nyligen har man hört ett harmens, owiljans och förtrytelsens skri ljuda genom hela Amerika derför vatt England wår gade att på allwar söka göra slut på brodren Jonathans nesliga slafhandel! J Danmark finnes till wiss grad allmän röftoch walrätt, dock ej få aldeles oinskränkt fom man stundom hår fer uppgifwas, ware fig af okunnighet eller af begår att wanftålla wmerts liga förhållandet. Och man har aldeles fått saken om bakfoten når man påstår att Dane skarne finna fig lyckliga med denna författning. Längt derifrån. Stödjande fig här fom i Frantz rike på den allmänna rösträtten, har reaftionen, fom bår liksom öfwerallt 1848 tappade bufwudet och gaf mera efter än den fjelf wisste, oupphörligt ända fedan def förfta dag arbetat på den nya folkfrihetens tillintetgörande och wi weta att den redan hunnit ganska långt. Och utan twifwel skall äfwen en gång i Danmark besanna fig historiens erfarenhet att den alls männa rösträtten är frihetens farligaste fiende. De, fom något följa med politiken, weta att i Danmark stå partierna fullt wäpnade emot hwarandra, redo att börja en strid, i hwilken fosterlanders undergång år den enda sannolika utgång. Och likwäl år allmänna walprincipen långt ifrån få fullständigt genomförd fom når Napoleon låt massan bekräfta fina mwåldsgers ningar, eller fom man gjort försök att införa den i Swerjaes städer — —— —— Den allmänna rösträttens wånner påstå att de ensamme weta att uppskatta menniskowärdet och de beskylla fina motståndare för mammonsds dyrkan, för att wilja införa penningens tyranni. Men hwad är menniskowärdet? Tag fram en Kaffrer, en Anthrophag, en Guineer, en Halir foras, en Papuas, och beswara sedan frågan: hwad är menniskans wärde såsom sådan, når ej bildning, insigter, erfarenhet och dygd höja henne öfwer djuren? Se det nyfödda barnet och du fer en bild af det werkliga menniffoz wärdet. Den granna frafen om menniffowårs de tro wi, på grund af hwad wi nu största korthet yttrat, ide få aldeles klar ens för dem, fom föra den mest på tungan. Den graderade skalans anhängare beskyllas widare för att wilja införa penningens herrar wålde. J England har man en temligen högt graderad röstskala och dock erkännes Englands folk såsom det friaste i werlden och alla frihetswänners förhoppningar knyta sig kring denna lilla ö, martyrernas enda fristad i Europa. Man sträfwar der att utwidga walrätten och denna utwidgning är nu behöflig och blir det allt mer och mer i samma mohn fom upplygds ningen sprider fig bland de arbetande Flasfers ne. Men den ffulle anses galen, fom i Engs land wille komma med något få absurdt fom att en person, blott och bart derföre att han råkat bli skapad fom menniska och upphunnit wiss ålder, skulle hafwa lika mycken rösträtt i staten som den wisaste statsman, den erfarnaste industriidfare. Ar det i sjelfwa werket pen ningen, fom bestämmer rösträtten, når denna beräknas efter andra artikelns bewillning eller efter afgifterna till kommunen? Nej, långt derifrån. Vewill ningen efter skatten år endast uttrycket af indi: videns borgerliga werksamhet, oh det är dens na werksamhet, som den graderade fas lang anhängare wilja lägga till grund för ine dividens deltagande i statens styrelse. Ingen lärer neka att en widsträcktare werksamhet fors drar mera insigter, mera erfarenhet, och mera arbete — om också ej precist kroppsligt — än en mindre. Ju större, ju widsträcktare indivis dens werksamhet år, desto mera såtter den hos nom i beröring med den öfriga werlden, han twingas att följa allmänna ärendernas gång med största uppmärksamhet, han indrages med eller mot fin wilja i politikens hwirfwel; polis tiken tillbör få att fåga hans yrke. Den ins divid deremot, hwars werksamhet år inskrånkt inom ett trångt rum, har sällan tid eller tills fälle att egna någon tanke, ännu mindre nå gon allwarlig uppmärksamhet åt gången af allmänna ärender; hans förhållanden sätta hos nom sällan i beröring med politiken; hang lif, hans sträfwanden måste hufwudsakligen wånda fig kring de rent materiella behofwens tillfreds: ställande. Ware det långt ifrån oss att beftris da att han ide lika warmt, lika innerligt fan älska sitt fosterland fom någon annan fan det, men hans horizont är för inskränkt och han les des derföre oftare af känslan än af förståndet. Först når en gång alla samhällsklasser er hålla lika uppfostran, når alla födas med lifa stora anlag, når det mindre arbetet är Ufa gir wande fom det förre, och sålunda alla få lika tid öfria att eana åt själsodlina och infregnfet