Till Helsingborgs Fruntimmers-Skyddsförening. Då fattigdomen stär med sträckta handen, Med tärn i ögat och med bruten röst, Hvem är, som löser då de härda banden, Och gjuter balsam uti såradt bröst? Värt slägtes sköna, milda hälft: en qvinna, Den armes engel, vän och tröstarinna! Ty vekt är hennes inre af naturen: Ett vax, dlå klagan hennes öra nar. Pa sympatiens, de hvita vingar buren, Hvarenda smärta hon till möte gar. Och saknas hjelpens herrliga förmåga, Så saknas alldrig hjertats oslerläga. Men skänker Han, som äger magtens under, Förmäga ät den varma viljan — då Ett solljus sprides öfver Hoppets stunder, Den goda afsigt skall i verket gå. Sa, ädla Qvinnor! var Er tro, Er mening, Och så der bildades, Er Skydds-förening Den blef en byggnad, såsom få det blifva, Bad utantill och innan stark och skön. En from förtröstan fick dess grundmur gifva. Och hvarje hörnsten lades af en bön, En fempeldöme, ohelgad utaf ingen, Med menskokärlek inom altarringen. Hvad viljen J då skydda? Främst de unga, Som vaxa upp, från laster och från brott. Af alla bördor, äfven centnertunga, Har samvetet ända den tyngsta fatt. Ert första mål är denna tyngd att kkindra. Ert andra mål att hjelpa, stödja, lindra. Det första först. Alt förekomma stunden, Det är alt förekomma bitter nöd. Och detta sker uppå den enkla grunden: Bereden arbete — så gen J bröd! Det andra sen. Att mildra sorg och smärta, L.är ingen bättre än Ert eget hjerta,