Harling, så hette det original, fom jag nuzi största korthet will beskrifwa. Han hade werkligen ingenting och ingen wisste hwaraf han lefde, men ändå dref han ett yrke, söm ide just få många enkom flå fig på, emer dan winsten deraf mera tillfaller bröstet ån bröstfickan, mera mättar hjertat ån magen. and yrke war nemligen att göra godt, få widt han förstod, och han förstod ganska mycket af den saken. Man såg Honom aldrig sällskapslifwet elr ler ute på de allmänna promenaderna. Jcke heller hade någon fett honom på källare eller fafeer; men inträffade t. er. en eldswåda, få kunde man wara wiss att finna honom på ett tak med strålen i hand. Läste man i Dagblas det någon s. k. tiggarsannong, få war man säker på att det war Harling fom skrifwit den nb. för andra, och man kunde utan betånfans de följa hans finger, ty det pekade alltid åt den werkliga nöden, den sanna olyckan. Olyckans hem år ide få bedröfligt fom man föreställer sig, fade han; sannt år att olyckan ofta förvandlar wissa själar till ödemarker, men i ödemarken ljuder alltid Guds röft. Jag gjorde hand bekantskap wid ett fjukbes sök hos en mycket fattig familj i Johannis traften. Jnkommen i den eländiga stugan, jann jag midt på golfwet ett bord öfwersyldt af matwaror och säg deruti resultatet af en annons fom under de föregående dagarne was vit synlig i tidningarne. Jag lyckönskade den fattiga familjen till detta wackra bewis på menniskors deltagande. Ac, allt godt kommer ifrån honom! was rade den sängliggande hustrun, pekande, ide åt taket, såsom jag trodde att hon ffulle eller bors de göra, utan åt ett hörn i rummet, hwarwid hängde några klädespaltor, men nedanför wis fade fig ett par stöflar. Nyfiken närmade jag mig hörnet, drog undan paltorna och blef wars fe en wälklädd man af omkring 40 år med ett mildt och wackert ansigte. Han förklarade fitt missnöje med min upptäckt. Det år, min själ, ingenting att blygas för, anmärkie jag med rörelse. ven det år mitt nöje att inte skrifwa werls den vå näsan det lilla jag gör, jwarade han med fortfarande förtrytelse, 7ty werlden mig: aftar wanligtwis eller fördömmer det nöje fom den ej delar. Detta war för förfta gången jag talade med denne man, om fwilfen jag redan hört få mycs fet talas. Jag skulle funna fylla hela art med berättelser om hang wålgörenhet och outs tröttlighet uti att tjena andra, utan att någons sin tänka på fig sjelf; men jag will inskrånka mig till att teckna ett drag ur hang lif, emes dan detta drag fullkomligt farakteriserar honom. Några är före min bekantskap med honom, har det lyckats honom att få en sexårig flicka Uöntaaen fåsom eaet harn hos eft vift PN nen genom wågorna och stormen. ÅÄndtligen sick ni sotfäste på en hård och Fal klippa, fom ni föfer göra fruftbar genom ert arbete och er ömhet för en gammal sjuklig mor. Men ins nan klippan blommar, utblommar er ungdom och ert lif. Tag er hatt och följ mig! Jag skall jörwandla klippan till ett Eden. Den unga mannen stirrade förwänad på tas laren. War det en gud eler en galning han hade framför fig? En wanlig dödlig bjuder ej gerna på Baradifets månffensnåtter, Edens blomfterhöljda slätter, åtminstone ide förr än han sjelf inträdt och tas git paradiset i besittning för egen räkning. Harling förstod honom, smålog och sade, men blott för sig sig sjelf: mJag år ide nog gud för att lida utan att klaga, men ide Heller nog galning för att dås ra andra och mig fjelf. Följ mig! tillade han högre, jag will er wäl, er lyda, ty endast den, fom sjelf förtjes nar lyckan, har magt att lyckliggöra andra. Notarien tog sin hatt och följde, och Jsak Harling presenterade sina begge skyddlingar för hwarandra och efter några månaders förlopp hade jag det nöjet sammanwiga dessa unga rena warelser, kanske det mest älskliga par jag någonsin skådat. Efter ceremoniens slut och sedan alla framfört de wanliga lydönffningars na, råkade mina ögon falla på Harling. Han stod i ett hörn af salen med ansigtet mot wåg: gen och händerna sammanknäppta öfwer brö stet, men hans ansigte war förfärligt bleft. Hur år det fatt, bror Harling? frågade jag. Jag blyges öfwer mig sjelf, swarade han, ty jag känner afundens eller swartsjukans tis gertand i mitt bröst. Det fins då ingen oes gennytta här på jorden, ide ens hos den högs ita ömhet och kärlek... Men jag kunde icke handla annorlunda, jag wille icke med mina femtio år fyla ut en adertonårig flickas hjerta ... Se så, nu har jag ryckt ut tanden för ewigt, nu år det bra igen. Nog ryckte han ut tanden, men aldrig blef det bra igen. Han blödde och förblödde, och ett år derester wigde jag honom wid — jors den. Aldrig glömmer jag hans jordfästning på Johannis kyrkogård, hwilken knappast kunde rymma den folkmassa som der war samlad. Så långt jag kunde höra och fe, hörde jag suckar och såg tårade ögon. Så slutade detta original, såsom han fallas des; men få långe han och dylika med honom skola anses för originaler, få långe står det ej rätt wäl till med Guds gröna och annars få herrliga jord. (Jsl. Tidn.) SHwarjehanda. mit till lunskap om den eld, fom han tåändt i dessa twenne hjertan, wet man ide, lifa litet fom man har något begrepp om, hwilken Hålls ning han skall intaga mot fina twå tillbedjas enda def mera fpånd år man i Paris fioentyn den på refultatet af detra färlefgs — För flera är sedan lefde i ung man wid namn Willjam Brafer tar od dus. Hans affärsrörelse war indrägtig, hang förbindelser widi utgrenade och flora werlden och dess njutningar sogo honom sä mycket i ans spräk, att ban ide hade tid att tänfa på fin syster, bwilfen med bryderi och befymmer ffaffas de fig sitt lissuppebälle säsom medlärarinna i en flickskola. Efter förnyade och allt jemt obe swarade strifwelser, upphörde sostern att genera fin måftige broder med påminnelfer derom att ban egde en mindre wäl lottad fyfter, och mån: ga är förflöto utan att något meddelande dem emellan egde rum. Sednaste hit anlände ame ritansta tidningar berätta nu, att man n : ligen i närbeten af Baltimore arresserat en an mal man, hwilken fort förut i Raden Nem-seh warit tilltalad för penningeförfalstning och lyckats flo ur fängelset. Denne gamle man är ingen annau än den fordom få måktige Wiliam Fras ser. Men bangs soster den fordna fattiga lårarinnan, wistas i denna fund i Palais Elyfåe Bourdon på Champs Elysse i Paris fåfom Lus cien Murats gemål oc) drömmer fanffe om en Napolitansk Drottningfrona, under det benneg broder i tufthufet begrätande fin fordna ssorbet mås bända eanar en suck åt minnet af fin förlorade soster för bwilfen han i lyckans dagar ide has de något brodershjerta. nn — SHandelds:undervättelfer. tockholm d. 18 Fe ag för amten rdr if. Sie . L. 17. Ng I95, mexlar.l Hamburg rdr riksm. 135. i Paris rdr riksm. 71. 50, Götheborg d 16 Febr. å 3 män: London Rmt rdr 17. 73. Hamburg Rut rdr 134. Paris rmt rdr. 71. Köpenhamns Kurs d. 15 Februari. 47 a 47 C. pr 1 rdr rag. Swensa fedlar Ac— —— Dödsfall. Kyrkoherden G. A. Unges ömt älskade mata Margretha Christina unge, född Sdm stilla ofled i Sördy Thorsdagen den 10 Febr. 11 9020 m., i en älder af 45 är, 3 mänader o dagar; ömt sörjd oc fafnad Mafa, Son, Syskon och anhöriga. Å of Cnfefru Brigitta Berggren, född Möller uti illa oc I 30 ir, 10 månader och 11 das gar, stilla oh lugnt afled på Börringe Closter den 12 pennes : of D På c örringe Closter — Dageus kurs för werlar