2 ME RAR engagerad att ytterligare uppträda twenne gåns ger och har fedan flera gånger låtit höra fig på en af Hamburgs theatrar. (0Dstg. C.) ÖS SAVIEJ PSV YR FIT EE per Utrikes. Herr. Corrs artikel om händelserna i Serbien, fom förut blifwit omtalad ett teles telegram, hotar wäl med militära åtgärder, men antyder dod, att förwecklingarne skola funs na lösas genom underhandlingar emellan de magter, fom hafwa undertednat parifertraftaz ten. Det halfofficiella bladet förklarar, att Serbiens nationalförsamling gjort fig skyldig till en revolutionär handling, då den afsatt en furste, fom sultanen i kraft af fin öfverhögs hetsrätt för furstendömet utnämnt för lifstiden, och insatt en annan furste till oh med i årfts liga rättigheter. Att en fådan revolution ffulle blifwa tåld, anser Öfterr. Corr. för en os möjlighet efter den politiska inrättning, fom nu år rådande i de europeiska kabinetten, cd) det första steg, fom fan wäntas, skall efter def ås sigter wara, att Porten inleder underhandlins gar med de magter, fom hafwa garanterat Serbiens traktatsenliga förhållande, säledes åf: wen med Ssterrike, om hwars beredwillighet att återupprätta ett lagligt tillstånd bladet förs säkrar. Men afsett från de internationala pligter, som åligga den kejserliga regeringen liksom de öfriga höga deltagarne i Pariferfres den af d. 30 Mars 1856, säger Österr. Corr. till slut, gör den närwarande sakernas frålls ning i nämnde furstendöme det till en nödwåns het för Österrike, fom både skall skydda fin gråns och wara beredt på hwarje eventualitet, attyts terligare trygga sig, och för detta andamål hafwa några militära åtgärder blifwit widtag: ua Hwari dessa åtgärder bestå, derom lems nar Börfenhalles Wienerkorrespondent näre mare upplysningar. Order äro afsända till jallmarskalien Coronini i Temeswar, att han ofördröjligen skall bilda en observationscorps wid serbiska gränsen, och samtidigt härmed har man i Wien träffat anstalt att med första bans tag afsända truppar till De punkter, der ovbfjers vationscorpsen skall uppställas. Hranska regeringen har med sista chmesiska posten emoltagit den traktat, fom baron Gros den I Öfiober afslutat med Japar, och fom I allt hufwudsakligt öfwerensstämmer c maftater, som Japanska regeringen afslutat med PS Å, 131 Ar med de De förenta mtrnn Fånm Carl XIILS sista björnjagt. (Ur Fältskärus Berättelfer af Topelius.) Horisonten förmörkades, owädret fom närs mare. Danmarks konung, Fredrik IV, inbröt i Holstein, belägrade Tönningen, intog Sots torp. Hedwig Sofia begrer sitt flott och log efter tärarne. Sachsens och Polens konung, Fredrik Au gust, han, som kramade tillsamman en häusko utt fin högra hand, drog i tysthet fina härar mot Lifflands gränser, nader det att hans fäns debud talade ord få sota fom honung om ewig wänskap. Patfulls hat oc fosterlandskärlek bes stormade skiftewis furstar och folk till Swerges förderf. Swenska bofwet fortfor att roa fig. Peter I bade begynnt på sin jätteskullra upps lyfta Ryssland. J det han lat Europas landtluft blåfa in öfwer stepperna af sitt wida rike, sokte ban andhäl, hwarigenom äfwen en mars mare sjöluft än Jehafwets kunde strömma Ddits in. Från Azows tinnar säg han ut öfwer D: rienten och Swarta hafwet. Men det itycktes honom ännu för längt; hans längtan kunde blott swalkas af Ouersjöns wåg. Han drog fina wilda skaror tillsamman och rädte fadfar ven handen i Brinau. Konung Carl lät be falla en björnjagt wid Kongsör. De kloke i landet fade: Wär konung är blind. Men konnng Carl såg allenast ederna od) fördragen. De skymde för honom al wi dare utsigt lifssom en mur. En dag i början af Mars år 1700 famla: deg jagtsallskapet på Kongsör, 14 mil från Stockyoim. Konungen war wid gladt lynne, och hertigen af Holstein, fom bestandigt följde honom, hade ett outtömligt förråd af befängda jagthistorier. Ån war det en dofhjort, än ett wiloswin, än en kurfurste, än en wacker mjöls nareflicka, fom i dessa äfwentyr spelade bhufwudrollen. Konungen lät fig det wål behaga. Wårluften spelade frisk öfwer granffogen, drifworna smälte mid middagstid, od) skären bar förträffitgt om morgnarne. Redan första dagen hade man ringat en björn, och Härd fom för att mottaga fin her: red befallningar. Konungen wånde sig till her: tigen: Mon frere fade, att furfursten of Bran: denburg sängade helst fina wildswin lefwande. ua, swarade hertigen. SHan fängade sitt wilcbråd i snaror, fom han utlade än i bofs stkogen, Än wid qwarndammarne. varor fan jag ute fordraga, fortfor fos nungen. Bien bar hefarkten sangat wulcom, sa will jag fånga björnar, Öard, lät spanna näten. Men ingen al Jagarne far mectaga gen dr. . Bjernfyjuten äro i Yärd. Ingen af jägarne får medtaga spjut. Men . .. inwande siallmastaren förbluffad, Orfa bestar aro dock för grofwa anr taga tu — , Av A Stina oreng , gen mälde i fkronen Aadra björnen war ringad. Han hann knappt ur idet, innan et hagel af päkrapp få förbryllade honom, att han snafwade i snön och blef bunden utan synnerligt motstånd. Kor nungen war migndjd och lät nästa gång spänna näten få, att björnen fick tid ant betänka fig innan han blef angripen. Härd fwor tysther en ed, men lydde punktligen. Denna manover lyckades efter önskan. Tre: dje björnen wisade sig brummande och söfte forst en urwag att komma undan i godo. När Detta ej lyckades, ställde van fig, retad af hundarne, på baffotterna, kastade til marken fyra al jagarne, fårade hertigen oc) war nära att bryta fig igenom, då han föll för konungens och Arvid Horns förenade anfall. Jagten fortgick i flera dagar. Man afläggs nade fig längt nog från Kongsör. Man åt i bondstugor och torp. Man fof prestgårdarne. Knappt grydde dagen, innan striden mot fo. gens fonung änyo begynte. Fjerde och femte björnarne fängades utan åf wentyr. Den fjette undkom, jagades en vel dag och fängades flutligeu i en warggrop. Den sjunde satte fig till motwärn, dödade en hund oc) kramade få eftertryckligt en af konungens stallorängar, att karlen bortfördes mer död än lefwande. Rusande mot nåtet, fälldes han slutligen af konungens egen hand. Om taps perhetomedaljer warit brukliga den tiden, fule fung Carl ba unnat en sådan åt sin tappre moiständare. Efterhand hade man fångat tretton, och flera bade man ej kunnat uppspära. Befallning war redan gifwen till återtåg, då rapport fom från den ytteräa jägarfedjan, att ännu en björn war ringad wid past en mil ifrän kungsgärden. Ge nast bröt sällskapet upp och begaf sig änyo in i djupaste stogen. Kung Carl war wid ett öf werdädigt gladt lynne, Man wide, fom wans ligt, uspänna näten. Bort med näten! ros pade konungen. Jägarne lydde, wana fom te woro att fe fin herre lyckas i de vjorhvafte äfwentyr. Utan andra wapen än dessa påfar, stäudes de i sluten kedja kring idet, och framst blund alla stod konnngen. Det Höll bärdt i att drifwa björnen ut. Förgafwes gläfsade hundarne; förgåswrs in: nuckos länga stakar i ingangen. Björnen fön: derbröt stafarne, och de närgangnaste hundarne åäterwände med blodig nod. Man mäste taga fin tillflyft till röf. Granris od enris famtabes kring wet od) antändes. En stund börde man björnen brumma dcrinne; slutligen fåg man bans nos i öppningen, flasande efter luft. Konung Carl lät jägarekedjan draga sig wid pass nettio feg tillbafa. Wid fin sida bred. wid idet bebell ban endast hertigen, Horn, Hard ech unge Bertelsköld. Swetd i sin pels och rytande af wrede, ute rusade björnen. Sökande fin fiende, kaptade ban fig, med detta tjurs markwårtiga instinks, ralt emot fornngen. J samma sind haglade öfmer hans hufwud föra wäldiga bönas: — De: