Hwarjehanda. — Sagan om Wetterns hägringar. Det war en gång i hednalid oc långt innan kristna läran predikades i wärt land, fom twenne brös der och samkonungar lefde och regerade öfwer en del af Götha land och hade fina fungågår: dar uti en skön och bördig dal, der hjordar bes tade på de gräsrika ängarne och der foglarne siöngo i de lummiga löfträden, ty tall och gran fanns ide i den dalen. Den äldste af bröders na hette Wise och war en förständig och mäns lig man, och den andre, fom benämndes Wette war en öfwer höfwan vänlig och butter mens niska; men genom Wises förstånd lefde de lyd: ligt och förde ett godt regemente I några år. Efter dessas förlopp hände att Wife friade till en skön prinsessa i grannskapet och snart bem förde henne som sin drottning iill sitt rike. Wette, som icke älskades af någon och mest tyckte om sig sjelf. fattade besynnerligt nog en häftig lidelse för fin broders sköna gemål, hwar: före han en natt öfwerföll Wise och tog honom af daga samt hemförde Hildur till fin borg; fy på sednare tiden hade bröderna bott något ifrån hwarandra. . Men den sköna Hildur hade en gammal fos terfader, wid namn Alle, fom war bard och harpolefare och wid konung Wises och fin älftiga fosterdotters hof ofta stämt fin lyra till sragdens och fårlekens lof. Till denna fin fo