elden utbredde fig hastigt. Chinesernas föårs swar war mycket swagt och nästan endast mus köteld, fom blott gjorde obetydlig skada. Boms bardementet fortsattes hela e. m. och den föls jande natten; man hade tillfogat chineserna stor skada. Kl. 9 tisdags f. m. gafs signal att angripa forten, och stormkolonnerna ryckte raskt fram öfwer slätten mot höjderna, som intogos och besattes ef:er obetydligt motstånd. fwerallt drogo Gineserna sig tillbaka för de framträngande allierade, fom verföre ledo obe tydlig förlust. Engelsmännen hafwa dock för. lorat twå af fina båfta officerare: fregattfaps ten Bate, som fick ett granatskott i underlifs wet, och löjtnant Halkett, som, då han skulle öfwerföra en depesch, blef tillfångatagen af chineserna, hwilka strart skuro halsen af honom. Det antages att om den nya ministeren ide får majoritet i underhuset, man då will förs söka parlamentets upplösning. Upphäfwandet af procenterilagen Bar blifs wit werkställd af preussiska kammaren. I Le Nord skrifwes från Waris att förbindelsen mellan Österrike och Frankrike blifwer med hwarje dag hjertligare; Lik: wäl fasthåller franska regeringen en sträng efterlefnad af bestämmelserua i pariferfre. ben med affeende på skeppsfarten på Donau. andra sidan börja preussiska tidningarne att tala om nödwändigheten af en alliaus mellan Preusseu och Etorbrittannien. Pierre fortfar beständigt att påstå, det han wäål bar deltagit i sammanswärjningen, men att han i samma ögonblick mordet skulle utfös rag, kände samwetsförebråelse och wille afs lägsna fig från ffådeplafen för förbrytelfen, men blef i detsamma arresterad. Orsini une derstödjer Pierris undanflykter. Srän Ostindien berättas att brigaden Wals pole har gått öfwer Ganges och ryckt in i Rohilcund, dit sir Colin Campbell med det första skall följa dan. Danmark. Köpenhamn den 27 Febr. Kongl. Theas tetns repertoir för nästa wecka år bestämd fås lunda: måndag Frierens Befög och YUUde og Diemme; tisdag RNorma; onsdag Den Vldfte och Gt Folkesagn; torsdag Evensz or paa HFodreifen; fredag Hans Heiling; ördag Badet i Dieppe; söndag William Ehakespeare. c— — Gaften. (Fragment af en ontgifwen reseberättelse) . Men då det redan led af mot jul, mås te jag wara beredd at företaga återrefan på läde. Jag qwarlemnade derför min gigg i köping, teg afsked af mina wänner, agfus erade mitt lif och satte mig på skjutsfärran. Hwad är en skjutskärra föt något? frågar anske mina ärade läåsarinnor. At om blott fwen jag kunde göra samma fråga, ty den örutsäner en afundswärd okunnighet om ett af pare tidens fruktanswärdaste tortyrredskap! Nen tywärr: jog känner denna maschin alltför äl. En skjutskärra, mma Herrar och Das att tesa genom Swetige, isynnerhet om höften. Likwäl: jag satte mig på skjutskärran. Första dagen gick resan oklanderligt. Jag tillrvyggalade 15 danska mil utan det ringafte äfwenyr, gick derpå till sängs och drömde, att jag läg på ett föksbord, och blef lagad till farbonad. Andra dagen träffade mig ett litet åfe wentyr. Som den resande nåftan alltid sjelf år knsk, gifwer man honom hwem som helst till sedjagare, och på en af gåftgifmaregårdars ne fit jag sålunda en ofantligt tjod bondhus stru till skjutsare. Hen anmärkte mydet gode modigt, att hon, om hon toge plats wid min sida, skulle upptaga nåftan hela sätet; hon plas cerade sig derföre bakom på min kappsäck, men olyckligtwis hade hon hwarken ftuderat tyngds lagarne eller fåftat stängerna wid feldonet med nog ftarfa pinnar. Kärran hade redan på jemn mark en deciderad lutning bakut, och då wi förde uppåt en brant bade, och jag båndelfes wis råkade att luta mig tillbaka i fårran för att fråga henne om wägen, war det aldeles slut med jemnwigten. Begge pinnarne knåktes på en gång och hela kärran gick öfwer, eller gjorde som det heter på affischerna: en bafs länges saltomortal. Både min ofantliga reg: kamrat och jag mäste följa kärrans erempel: wi beskrefwo ett par halfcirklar i luften, fem om wi blifwit kastade ur en mörsare, och det war en sann lycka, att hwarken hon eller jag bröt halsen, ty wi kommo begge twå i ordels strängaste bemärkelse att stå på huswudet. Tredje dagen hade jag blifwit klök af fras dan: wid hvarje skjutsombyte underföfte jag selpinnarna med en tullbetjents misstänksamhetl, och jag aktade mig noga för att taga fertons pundare till baklass. Äll förfigtighet behöfdes werkligen också, ty föret blef alli farligare och farligare genom ett isslagg sem forifor hela eftermiddagen. Jag såg flera gånger med blandade känslor hästen sätta sig fom en fatt och glida nedåt backarna på de styft uläräckta frambenen med fårran efter fig. Det år alg icke farligt! försäkrade skjutspojken om det måtte wäl han förstå, men för mig, fom war wand att föra med danska hästar, säg det åts minstone farligt ut. Bort emet aftonen klarnade wådret, och då det började mörkna, fems mo wi ut på en fåfallad bed, en ödslig ftråds ning ef låga klippor, bewurna med enbårgs buskar. Jag hade lemnat tygeln til ffjutspojfen, fom denna gång war en liten lillegammal tolfärss rojfe, och mina tankar wor outeslutande fysfels fatta med det djerfiva problemet: möjligheten att sofwa på en stjutskärra; men det war mig alls deles omöjligt att lösa uppgiften, ty min lille postiljon war ansatt af en nästan obegriplig talträngdhet, och oaktadt jag blott underhöll samtalct med enstafwiga ord, förstod han som en fullfomlig mästare att widmakihälla det. Emellertid trodde jag mig snart upptäcka källan till hans flödande wältalighet — det war en rädsla, som han förgäfwes sökte att dölja, och fom tydligt uttalade fig i hang blickar, hwarje gång jag gjorde mine af att somna. Plötsligt hördes på långt afstånd ett höge ljudt skratt. Hästen gjorde ett sidosprång, och en rysning öfwerfor min kamral. Jo, jag kunde nog tro det! fade han, gaf hästen ett rapp och blef på en gång förstummad. Hwad war det för ett underligt ljud wi nyss hörde? frågade jag efter en liten paus. Det är den förbannade gasten, som nu år ute igen, swarade han. Saften? — hwad år det för en? Owet herrn inte hwad en gast år? ubrast den lillemed en förundran fam . VlCH wet i kristen jord, och fom derföre war nödfas kad att spöka och göra olyckor. Hår har was rit röfware på heden i gamla dar, och denna gast skall wara en rik westgöthe, fom de bhafs wa slagit ihjäl och begrafwit någorstädes der inne mellan klipporna — för der är han wärst, tillfogade han. Har man då ide gräft efter hang lif dere inne? frågade jag. 730 många gånger! men ingen har ännu funnit det, och det är en stam; ty der ligger han — det är bestämdt. Han hoppar alltid ditin, når han har wältat en fårra Han wälter således fårror! Sa, i förrgår afton kastade han både håst och kärra omkull på wägen för mig — och få skrattade han — hör bara ! J detsamma hördes åter ljudet mellan klipporna. Jag frågade min lille wän om han kände något till stenugglor och nattblackor, och om ide händelsewis en och annan af dessa fåglar stulle hafwa tagit bo derinne; men denna. frå ga blef mycket illa upptagen. Så herren tror också, att det år fåglar — precist fom doktorn jag skjutsade i förrgår. Sa det år sant fom mormor säger: förnänit folk wilja hafwa sin tro för sig sjelfwa, — ty de hafwa icke mycket af den! Nu fick hästen ett nytt rapp, samtalet afstadnade och kärran hops pade luftigt framåt den knaggiga wägen. Wi hade kanske fört tyfta ett par minuter, och jag befann mig redan i detta underliga däsiga tillstånd mellan sofwa och waka, i hwviks fet den trötte resanden wanligtwis tillbringar natten på landswägen. Mina tankar höllo just på att antaga drömmens form, då det i ett förekom mig fom kärran gjorde ett ofantligt hopp, och glömde att komma ner igen. Det första war werkligen händelsen, men det fednas re war ett fullkomligt misstag, ty ett ögonblick derefter låg jag utftrådt på den modersiga joes den, och ett par samnar från mig låg den wåltade kärran. Det war just under de bes ryftade klipporna och det afskywärda skrattet ljod just nu dubbelt hånande från klyftorna. E Jag war alldeles förwirrad af fallet, och några ögonblick förgingo innan jag fid mina tanfar samlade och begynte resa mig — jag befann mig ännu på knän då ett ömkligt ljud nådde mitt öra. Det kom från skjutspojken, som trillat ned åt en sluttning, och sålunda kommit omkring en 20 alnar längre ifrån får ran. Han hadr liksom jag stött fig illa, oh höll på att resa fig, men han kunde ide tiga tills han fom opp. Tror herrn inte nu heller på gaften? ros pade han halft jemrande och halft triumferans de, ungefär fom en af de gamla propheterna, når straffet hade träffat de otrogna i Jsrael. Jag tror att du har fört fom en klåpare, swarade jag förtretad. Men på gasten tror herrn inte? Nej för fan jag tror på sönderbrutna ars mar och krossade refben. 7OM ändå inte på gaften! — ropade den lille och flog händerna samman. Ja om herrn inte tror på gasten, så tror han hwarken på wår herre eller bin bhåle oc) kommer aldrig till att tro på någonting! Jo på nattblador! Wi undersökte nu kärranligtwis oskadd. sten. Se der! ropade jag stolt öfwer att hafwa funnit den naturliga orsaken till katastrofen. Ja fe der! ropade pojken triumferande. Mu fan herrn Golf W det besynnerliga ben war Inds Midt i hjulspåret låg en stor .6 A 65