Hwarjichanda. — Jllustrerad tidning omtalar en gammal skollärare-enka, wid namn Tingwall, som höll en småbarnskola i Ladugårdslands församling. Några dagar före nåästförflutne jul hade den 73 åriga gumman skolbarnen hos fig, för att re: petera med dem för den snart förestående eras men. De små barnen stodo i en halfcirkel framför soffan, på hwilken lärarinnan fatt mellan abce böcker, katekeser och psalmboken med de stora bokstäfwerna. Mina barn, fade hon, idag mäste ni wara mycket tysta och snälla, ty jag är så sjuk i dag, har inte fätt sofwa på flera nåtter. — Barnen, fom mycket älskade den gamla frun, höllo sig stilla och öppnade endast sina munnar för att beswara hennes frågor. Slutligen tog gumman med darrande röst upp den psalm, som wanligtwis sjöngs på eramen, neml.: D Sud, fom ej de spädas röst föraktar eic.7, ob barnen stämde in. Midt under versen tyckte barnen att den milda och wördnadswärda gumman somnade in, men sjöngo likwäl versen till slut, hwarefter de ftos do qwar i fin halfeirkel med hopknäppta håns der och afwaktade den stund, då den gamla skulle uppwakna. Åldre personer, fom håndel: sewis inkommo, trodde länge liksom barnen, att gumman endast sof, men wid närmare unders sökning funno de att hon fof den fifta sömnen. Det är, tillägger I. T., att dö i det fall, för hwilket man lefwat; det är att slumra in bland barn, för att en gång wakna bland englar.